Sapfos fragment väckte
inte din ängstråsjäl till liv och
Boyes öde var inget som berörde dig.
Akhmatova och Parnok var bara rysk-klingande namn,
medan Rich och Lorde
var något man blev om man investerade.

Du sade att kärleken är enkel,
att den inte behöver ord,
och du tystnade alltid
när jag vidrörde din midja.
Men när du etsade ditt namn
på insidan av mitt lår,
var det inte poesi?

När morgonsolen smekte vår gåshud,
var det inte Wittig som godkänt nickade?
När du i sömn vände dig bort,
lämnades mig bland nattens skogar,
hörde du då inte mina skrik eka
ur ensamhetens brunn, bedjandes att du
snart skall återvända till min famn?

Jag läste om oss i Elizabeth Bishops bläck,
och ritade oss med Mary Olivers meningar,
men du såg inte det jag såg.
Du var inte mycket för poesi.
När du såg på mig såg du verkligheten
och du sa att den var vacker nog.
Du sa att vi inte behöver ord.
Men alla dessa kvinnor
har talat för oss i evigheter.
Så jag läste,
jag reciterade,
och jag skrev,
medan du, med ett litet leende,
iakttog mina fingrars rörelser.