För ca 10 år sedan åkte jag med två av mina barnbarn till Sant'a Ponsa  i Spanien. Vi bodde på ett lägenhetshotell  med swimmingpool och solen sken. Allt frid och fröjd. Jag var den enda med rollator där och trottoarerna var inte gjorda för den men det gick bra ändå.

En dag blev jag dålig och hjärtat rusar och ville inte stilla  sig.  I kvällningen gick ett av barnbarnen ner till receptionen och sa att vi behövde en läkare som kom efter en stund. Han bedömde att jag borde åka till sjukhuset i Palma. Vi kontaktade min son, pappan till barnen, som gjorde sig redo att komma dit.

Ambulansen kom som körde mig till Palma. Väl framme på sjukhuset gjorde de täta EKG:n och tog väl hand om mig. De la  in mig på hjärtavdelningen och tog massor med prover. 

Dagen efter ringde Medicos Internacional och berättade att jag fått förmarksflimmer. De hade talat ned mina läkare på sjukhuset. De gav mig instruktioner om hur jag skulle bete mig. Inte lämna sjukhuset utan att meddela dem mm. Kändes bra och de var jättetrevliga. 

Min son kom och stannade några dgr med barnen. De hade det bra i solen och jag likaså på sjukhuset med 

luftkonditionering. På kvällen kom det in två kvinnor som frågade hur många lakan jag skulle behöva till släktingar som skulle sova över på natten. Jag sa att jag inte hade några släktingar där. Hörde dem sedan prata i korridoren om hur synd det var om mig som inte hade några släktingar som kom.

Fick bla annat installerat en apparat på mig som registrerade hjärbeteendet under några dgr.

De internationella läkarna ringde mig och sa  att de skickar ner en sjukvårdskunnig kvinna som skulle hämta mig på sjukhuset och följa med mig hela vägen hem till min dörr när jag kunde lämna sjukhuset.

Lyxigt tyckte jag. Föreståndaren för avdelningen hade ett utskrivningssaamtal med mig på spanska vilket gick flytande eftersom jag talar portugisiska och vi båda hade dialekter som gjorde att vi förstod varandra. Bla annat sa han att det inte varit något förmarksflimmer utan troligtvis någon reaktion på solen och värmen pga bakomliggande sjukdom som jag har och det blev för mycket  för mig. Alla prover var bra. Skönt tyckte jag och han sa att han skulle skriva ner allt i ett brev vilket han gjorde på spanska och jag fick det med mig hem.

Jag hade blivit väldigt bra behandlad av alla inblandade och jag hade inte haft någon svår  sjukdom.

Det visade dock att det inte var överspelat och jag skulle få lida för det i över ett decennium senare på vårdcentralen.

Under årens lopp har några sjukvårdspersoner   tagit upp att det står "förmaksflimmer" i journalen för länge sedan men förstått felet när jag förklarat hur det var på samma sätt som jag gjort här ovan 

Men en dag ringer jag till vårdcentralen för att boka  en tid till behandling av rosfeber i benet. Jag får det ibland så jag är väl förtrogen med hur det ser ut.

Jag sa mitt ärende till sköterskan som svarade  men hon såg det gamla överspelade flimmret och på hennes fråga förklarade jag allt.

Vet inte varför men när jag gjort det fortsatte hon fråga om det. Ingenting om anledningen till att jag ringde. Hon sa att hon behövde läsa en del och var tyst länge. Jag förstod inte varför eller vad hon skulle läsa men föreslog att hon kunde göra det i lugn och ro och sedan ringa mig men nej det ville hon inte. Återigen började hon prata om flimmret och sa att vi skulle göra allt enligt boken. 

Frågade bla vilken behandling man får när man fått  det. Jag svarade sanningsenligt att jag inte visste för jag hade aldrig haft det och det är bara läkarna som vet. Jag är bara patient sa jag. Så upprepades liknande frågor och svar och plötsligt blir hon väldigt arg och sa att "nu ska jag göra något olagligt. Jag ger dig en tid i morgon kl ? och så var samtalet slut.

Hon skrev att jag inte ville berätta om flimmret och att jag inte ville prata med "små sköterskor utan bara med läkare."

Jag förstod ingenting och inte heller konsekvenserna detta skulle få för mig. Naturligtvis trodde jag att alla skulle förstå att det var ett missförstånd eftersom det var så uppenbart men ack vad jag bedrog mig. Samtliga personal kom med gliringar om tex att "nu var du duktig". Varför då frågade jag. Jo du berättade vad som hänt med benet?!? Någon annan gång säger någon att "vänta här så kommer snart en "liten sköterska men så liten är hon inte förstås". Många, många gliringar från  personalen fortsätter och har inte slutat ännu. 

Jag tog upp det me? min husläkare som förklarade varför hon fastnade vid flimmret men jag fick ingen upprättelse tyvärr.  Han kunde skriva i journalen att jag inte har något emot att prata med sköterskor men det är verkningslöst utan att förklara att ett missförstånd har skett.

Jag har aldrig mött någon som blivit så tvär arg som sköterskan. Hon gick från 0-100 på en sekund och varför skulle hon läsa om något som aldrig hänt? 

Det är obehagligt att  ringa och gå till  vårdcentralen pga d alla nedsättande gliringar. Undrar ibland om de förstår att detta är storskalig mobbning av mig? De är många men jag är ensam och utsatt för något som jag inte förstår. Tänker att ingen någonsin skulle säga det jag blir beskylld för. Har aldrig blivit mobbad tidigare förrän i den svenska vården och heller aldrig misstrodd. Är känd som en trovärdig person. Att byta vårdcentral är ingen lösning heller men ibland tror jag att det är det de vill eftersom jag är multisjuk, äldre och dyr  för dem. Vem skulle cheferna säga att de tro på? Mig eller en hel personalgrupp? Vad är man rädd för?  Rädsla tär medan sanningen sprider, förökar sig och

 gör livet roligare. 

Önskar att jag hade en lösning för att bli behandlad med värdighet och lyssna till med tilltro.

Inom vården står man ensam förutan erfarenheter och meriter att luta sig emot.