Egendomligt ljus,
den dagen.
Det regnade.
Ett sken, strax efter det.

Och våren,
den var på väg
bort.

Vi var själva
i den stora parken.
Utspridda i tusentals
Kastanjeblad.

Och jag älskade dig då.
Det gör jag nu, lika mycket,
om inte mer.

Men det känns
mer bitterljuvt
än någonsin.

I parken fanns för stunden
hela mitt i liv,
i den enda stund

Då ljuset var som mest egendomligt
kunde jag inte annat än leva,
på riktigt.

Mer än någonsin tidigare
kände jag,
livet som fanns i mig.

Det var länge sen nu.

Och vi var där
och jag älskade dig då.
Det gör jag nu.

Regnet upphörde
och just i den stunden
kom mitt liv att formas
för all framtid.

Vi bländades av allt ljus
i parken
fastän det inte var
solsken.

Och vi var där
och jag älskade dig då.
Det gör jag nu.