Väntar in de första orden och de har väntat ett tag nu, längre än jag någonsin kunde ha förväntat mig, väntat i kö för att äntligen komma ut ur tanken där de trängts och nästintill drabbats av uppgivenhet, men till slut, till slut faller också det sista lövet och trädet är naket, till slut blir vi alla avklädda och drabbas av längtan efter både hopp och kläder, kläder att skyla, skrämma bort kylan, drapera det sårbara, dölja det uppenbart blottade; precis som med hoppet. I vissas ögon är nakenhet fult, men i andras något annat, men alltid mål för nyfikenhet, alltid i skede av förändring, alltid, som om något påbjuder rörelse, något som finns bara för att sätta något annat i rörelse, men finns ingen möjlighet att återvända trots att rädslan att finnas till överskuggar all annan typ av tillstymmelse till liv, som egentligen inte är det, men lurar många och sig själv för att skapa det liv som egentligen inte finns, men som kanske ändå borde, få finnas, men det gör det inte, det gör inget, men ändå sörjer jag det som jag inte ens vet vad det är, men sorgen är så pass påtaglig att jag inte kan annat än att fortsätta vänta in de ord som redan borde vara här, framme, men är det inte, ännu, kanske inte någonsin utan har blir ersatt av något helt annat, en annan persons ord, en annan persons längtan efter en annan persons förväntningar och jag? Vem är jag? att vilja eller avkräva ord som om jag förtjänar att få, istället för att ge så jag vägrar att förlika mig med min egen längtan för den är en föreställning, falsk: bara ett sken, ett fantasifoster; en dröm om en förhoppning eller längtan efter de ord som borde vara de första men som inte är annat än bleka kopior av tomma löften, löftet att det ska bli bättre, det kommer att ordna sig, vilket det väldigt, väldigt sällan gör, för vi bara säger så, som tröst, som hjälper oss att bibehålla hopp.