På ett rum, i en säng i Hudiksvall; långt bort från allt det som tidigare betydde något för mig. Som idag känns både avlägset och framför allt oviktigt. Långt bort från ett liv som var mig så nära men ändå kändes så avlägset. Nu, satt i detta rum, ska jag finna de rester som finns kvar. Resterna av ett jag som för länge sedan kommit bort, kanske slarvats bort, försvunnit av farten som bara eskalerat tills det inte längre gick och det fanns inget annat att göra än att stanna upp, vända om och fly till detta hotellrum på stat i Hudiksvall.

Jag har varit vaken i tre dygn och ikväll är det ett Delsboband som spelar 'Desolation row' som hindrar mig från att somna. Egentligen vill jag nog inte somna, vill inte heller vara vaken; har hamnat i ett sorts limbo som jag inte kommer ur; inte förmår mig att komma ur, därför är det lika bra att förlika sig med sin situation. Att acceptera den. Att till och med omfamna den. För om situationer är ohanterliga, svåra att överhuvudtaget greppa kan det hjälpa att bara släppa allt: alla påtvingade och inövade beteenden ska falla av som omslagspappret efter en allt för snabbt intagen måltid, konsumerad under tidskrav och i ständig rörelse. Och som ser till att illamåendet får ett rejält fäste och du vet med dig att det inte går att kräkas, inte heller lägga sig ner för att få det efterlängtade lugn som bara vissa uppnår. Bara fortsätta, bara gå tills det inte längre går och du sätter dig på sängkanten och tänker dig att du är någon helt annanstans, men det hjälper föga och du måste förstå att allt, jag menar allt, är bara enkla händelser som följer på varandra tills det är dags att upprepa det igen: om och om igen.

Tidigare på kvällen hade jag varit till hotellbaren, stått i sorlet bland alla andra och lyssnat på en man som förlorat sin familj och jobbet på firman. Beklagade sig över det svenska havererade systemet, skattepolitiken och företagsklimatets ogynnsamma effekter på hårt arbetande män som han själv. Han glömde nämna att han hade alkoholproblem, glömde också nämna att han inte hade någon som helst kontroll över antingen inkomster eller utgifter, men han lovade att hämnas. Med näven högt, men blicken lågt lovade han att någon minsann skulle ställas till svars för allt!

På dansgolvet stod en ensam kvinna och dansade, den här stadens prinsessa hade återvänt från Bologna där hon levt på sin skönhet, men all skönhet falnar och allt återgår till tidigare tillstånd och där dansade hon. Att dansa är ett sätt att hantera och de finns de som dansar utan att röra på sig, men hon; hon rörde på sig ordentligt och männen i baren la sina lystna, trötta blickar på henne för det var det bästa de för stunden kunde tänka sig göra. Efter ett längre tag kliver hon ner och innan hon går ut säger hon till mig: 'jag gifter mig gärna med dig till sommarn' och går. Jag hann svara: 'Okej?', men vad spelar det för roll vad man säger, när de flesta tröttnat på att lyssna.

Och de tunga isflaken driver längs Ljusnans vatten för vintern har sitt hårda grepp om staden och dess invånare. De flesta bara väntar och vissa väntar fastän de inte vet vad de väntar på, men en vana är en vana och vad som inleder vanan kan gå långt tillbaka i tiden, så långt att minnet inte sträcker sig så långt. Eller så är det en försvarsmekanism som utlösts. Ett sätt för oss att överleva livet.

I en förort till livet sväljs natten och anden lämnar flaskan. Tystnaden är så påtaglig när musiken upphört och andens flykt väcker mig ur mitt nyvunna slummer. Livet levs ofta vid sidan av livet självt och efter att ha fyllt alla rum till bredden med alla de historier som hör livet till ekar de ändå tomt. Jag är uppe i natt och skriver en blues från Sverige.

Nästa morgon, det är en tidig morgon och dimman hänger där emellan träden som bugar sig artigt för varandra. Jag går ensam genom Jesusparken och hör Malmö sakta vakna. Bara jag och mina fotsteg i långsamt tempo genom staden. Natten hade varit tre dygn lång, men som tur var avbröts den av sömnen och jag lyckades drömma om ett framtida liv. Ett hopp flammade upp.

För sådär 40 år sedan åt sig grävskopor genom staden, miljöerna och alla berättelser med dem dog ännu en gnutta och man stöpte den nya sköna världen i cement och framför allt glömska. Det är en del i principen modernitet att destruera det förflutna och ur elden reser sig den mäktiga Fenix i form av rader av höghus. När husen stod skinande höga gick Malmöpampen med partinål i kavajslaget och dränkte sig i sundet för investeringarna och med dem förlusterna hade skjutit i höjden, precis som höghusen och sprickorna… de murades dit redan i början. Nu drar snålvinden in genom de osynliga sprickorna och människorna som parkerats i dessa kolosser tynar sakta bort. Och i ett inglasat centrum irrar de omkring och trots att alla har en lägenhet har de glömt adressen, hem. Vi har fyllt alla rum till bredden med alla minnen, men de ekar tomt ändå. Jag står på min scen, för första gången: min scen, i natt och sjunger; en blues från Sverige.

Inne vid baren är det trångt, klockan är mycket och det är svettigt och musiken hög och högt upp i den lilla baren står Jenny och limmar på webbdesignern som var popstjärna '92, men efter tre misslyckade äktenskap vet hon redan att hennes lim har torkat för länge sedan, men gamla vanor är svårt att värja sig emot; speciellt när ett medicinmissbruk eskalerat och tagit över hennes liv allt mer. Hon fortsätter fastän hon vet att alla tycker att hon är patetisk, men också det vänjer man sig vid. Och en trist journalist spelar skivor från sin bästa tid, en tid då allting kändes enklare och livet var lätt att navigera i. Idag var han så illa vilsen att han accepterat det och bara levde en dag i taget och varje dag var svår. Men musiken, nu som då, var hans räddning och flykt från all idioti han dagligen rapporterade om. Det som var skälet till att han blev journalist hade han för länge sedan glömt, men det spelade mindre roll och han längtade bara efter en famn att somna i. Och ibland hade han tur att somna i någons armar, men oturen att vakna i samma och återigen började hans flykt.

I centrala Stockholm snurrar NK-klockan över nattrafiken som den gjort i alla år och varje gång jag är där ger det mig en gnutta tröst; kanske också lite hopp. Men ganska snart stötte jag på någon bekant från förr: 'Tjena killen, hur går det med musiken? Har du träffat nån från förr?' och jag förstod att ingenting kan vara så kontinuerligt och evigt som NK-klockan. Ingen mänsklig princip kommer ens i närheten av denna... institution. Jag bara svarade: 'Nä' och lämnade platsen i en taxi, förbi ett tomt Café Opera mot Söder där jag kunde andas lite lättare. För på Café Opera är man en kung eller en jävla sopa. Och till och med din morsa vet vilket! Vi har fyllt alla rum till bredden och berättelser tar alltid slut, men i slutändan kommer alla eka tomt för vem orkar lyssna på gamla, sentimentala skrönor om ett liv, men i natt bryr jag mig inte om det är av betydelse eller inte, för i natt är jag full och glad och sjunger en blues från Sverige.