Jag höll fågeln i min hand; den hade slutat streta emot. Den sprattlade inte längre utan var helt stilla nu. Dess ögon tittade upp emot mig, de djupt svarta ögonen stirrade utan att blinka och jag drogs in i dem och undrade över vad den såg. Undrade om den såg mig. Undrade om den väntade, inväntade sin död eller någonstans där inne, djupt inom sig hoppades att den skulle komma loss; flyga sin väg, återvända till den plats som den betraktade som sitt hem. Den vek inte med blicken utan bara fortsatte att se på mig med en ganska kall blick, sådan som fåglar oftast har; tom men ändå präglad av viljan att fly och en ständig rädsla; som en enda lång livsrädsla. Ett uttryck som också finns kvar trots att fågeln inte är utsatt för någon som helst fara och sitter längst upp i ett träd som den väl kände till och visste var ett bra skydd emot rovfåglar.

Dess späda lilla kropp hade slutat göra motstånd och avslappnad vilade den i min näve. Mina jordiga fingrar, vars smutsiga naglar, som små korta flata spikar borrat sig in i dess fjäderdräkt som fläckvis öppnat sig så att dunet syntes. Fågelns ena vinge stack ut på ett onaturligt vis; förmodligen bruten. Den var dödsdömd; det visste jag, och kanske också den med. Jag kunde inte släppa den fri för vingen var obrukbar. Den skulle inte kunna flyga, föra den i skydd; den var värnlös. I princip var den redan död.

Med stadig hand höll jag fågeln kvar, höll den löst för den hade släppt efter och nästintill bara låg där, i min hand. Såg den åter igen rakt i ögonen, kunde inte låta bli och den tittade tillbaka och där var vi, tillsammans i ett fast läge där fågelns öde var slutet. Att dö är inget hemskt, sa jag plötsligt, högt och med smått darr i rösten. Hajade till över min egna röst som nästintill skrämde mig. Att dö är naturligt, fortsatte jag. Även jag kommer att dö, inte idag, men en annan dag. Tystnad följde och strax därpå bröt jag nacken på fågeln och kastade den på gödselstacken och fortsatte… att leva.