Den slog som en gnista rakt ut i luften och slog undan benen för mig. Grep tag om min nacke med iskalla, våta fingrar. Vassa naglar rev bakom öronen och sände en rad kalla droppar av svett längs min ryggrad. Jag kände hur pulsen ökade, dunkade i öronen och ljudet av radions tomma ekande ord, blev allt svagare. Tungan fastnade nästan i gommen, så torr var min mun. Men kinderna blev allt hetare och hetare.

Tog tag i bordskivan med båda händerna. Jag höll i krampaktigt för att inte förlora det allra sista av förstånd som möjligen svävade i rummet omkring mig. Naglarna klöste under skivan. Jag slog för mitt liv, den ville ta mig, ha mig, få mig dit den ville. Men jag kunde inte låta den röra vid mig, jag dog hellre än att förlora kampen. Dö skulle jag ändå göra.

Hela världen dånade i mitt huvud, magen ville tömma sig men jag svalde, svalde och svalde. Den drog, den slet och den rev i mitt inre tills jag trodde jag skulle gå av. Jag kände varje nerv vibrera på bristningsgränsen. Inga tankar formade sig, de var sönderslitna i molekyler och for som flugor i fyrkanter under en stark lampa.

Ilskan började så sakteliga strömma i mina ådror. Jag skrek rakt ut..- VAD VILL DU MIG? Jag ville slå, sparka, lägga mig ner på marken och skrika i galenskap. Men hur ska man kunna slå en sanning? Hur ska man kunna spöa skiten ur någonting som...bara ÄR?

Mörkret slöt sig om min iskalla kropp, smekte och vaggade mig till ryckig sömn. Och i drömmen såg jag. Jag såg min egen ångest, min egen skräck i vitögat. Det var sanningen jag såg...sanningen jag såg....sanningen jag...sanningen.

Munin 2006