Ämbla bar sin sorg närmast
Nog fattade hon hur allt låg till
Lögnen som högg när hon minst anade
och fick henne att tiga still

Begrep väl bättre än att visa
än att låta gamarna snaska på härligheten
I ensamhet slog hon nävet i bordet
och neg i skam för maktlösheten

Ämla tog emot och tog emot
Flinade åt de som tror blint att de vunnit
Lögnen skulle de nog få se
sprang ifatt dom innan de lång bort hunnit

Så hon grät, den kära kvinnan
Förlöste år av sorg buren vid sitt bröst
Lögnen som sprack och gav igen
läkte och helade, gav Ämbla sin förtjänta tröst

Länge skulle hon i drömmarna vara