Jag tänker och du fyller mig med en så sällsam värme, min vän. Jag var så liten och du som min far, vän, farbror och mästare. Du var som Kilimanjaro för mig i mina tankar och jag ville upptäcka, uppleva varje millimeter av dig. Vi gick i skogen. Du före och jag efter, du berättar och jag lyssnar. Varje litet levande ting längst resan får en egen historia fylld av spänning och förtrollning. Än idag undrar jag hur allting rymdes i dina ord, min vän.

Jag vet inte om du har rest idag eller i morgon, jag vet bara att den resan ligger nära, min vän. Vill att du ska veta att det inte bara är i din egen dotter som magin lever vidare, jag bär den också och mina barn...ja till och med mitt barnbarn hann få den med sig. Jag äger inte dina kunskaper, älskade vän men känslan den lever i allra högsta grad och den kommer att föras vidare långt bort i evigheten och ännu längre.

En del människor bara dör och det är inte så mycket mer med det. Men jag minns en gång för längesedan, då du och min egen far skojade om att ni inte ens i döden kommer att lämna oss, inte ens fysiskt. Vi skrattade alla åt alla era tokigheter så vuxna ni var. Nu är vi där vilket ögonblick som helst och orden ekar. I ditt fall är det alldeles solklart och skämtet inte var osant, för mig finns du alltid i varje litet blad som ens synas kan, varje svamp, varje litet kryp. Du gjorde skogen och naturen till en John Bauerbetonad verklighet för mig och det är något som aldrig någonsin kan försvinna. Den känslan gör också att jag själv och det jag förmedlar vidare innebär en kamp för att bevara den vackra och levande natur vi har i detta land. Att också knyta ihop historia med framtid och lära mig, mina barn att skapa magi istället för slentrian i vardagen.

Det ligger en stor sten i mossan där

Mörkgrön klädnad täcker dess rygg

Vänj ditt öga väck din fantasi här

och du ser en bonad för knyttet skygg

Myrstigar sträcker sig mil efter mil

Icke då sanning det bara är

Se små skuggor röra sig i profil

arbetar och verkar för naturen här

Trollen knotar i skymundan

skogsrået kammar sitt hår

Steg ut i bas rullar mellan kullar

på stammar lämnas alvernas spår