Jag saknar väldigt mycket.

Jag saknar en solig, varm vårdag. Ensam med en ryggsäck få bege mig så långt in i skogen jag bara kan komma. Länge ska jag vara borta, väldigt länge och lyssna till tystnaden som bara avger naturliga mjuka knastrande små ljud som man nästan får leta efter och gömma mig bort från hårda skuggor, mekaniska surrande eviga hårda ljud och krävande frågor från aldrig mätta.

Kanske jag dansar om jag finner mig själv därinne bland träden. Efteråt förståss. Efteråt jag fått gråta i den ännu vinterfuktiga nymossan och lägga av mig all sorg och smärta där i hemlighet. Kanske jag kan finna ro att sprida mina vingar och andas med hela lungorna i frihet utan att någon väntar och jag ska inte säga när jag går och inte heller nämna när jag kommit åter.

Jag saknar min litenhet ja när jag var liten, för då kunde barken under mina fingrar tala och ge mig tröst. Styrkan i fårorna och vetskapen om åren genom allt som händer styrde mig bort från mörka tankar och all yttre tyngd. Endast självet fick vara precis så naken som självet är. Och björkarnas doft i Norrland är speciell på våren när dess näver svalkar min heta kind. Ingen sorg är beständig om den får finnas och inte dövs bland miljoner envetet surrande omständligheter. Inga ärr måste svida för att göra sig påminda om man inte glömmer eller låter sig glömmas bort bland andras.

Ja jag saknar väldigt mycket.

Så snart ska jag gå ut gå långt bort i skogen och ge självet den frihet som det så väl förtjänat. Det är den endaste skyldigheten jag har och jag tror innerst inne att då kommer fåglarna att sjunga igen!