När jag blev mamma så tänkte jag att det är nu,
som cirkeln kommer att brytas.
Generationer av trauma som infekterat och förstört.
Som mamma blev det ännu svårare för mig att förstå,
hur man inte kan älska det finaste man har.
Allt ska jag ge dig, all kraft jag har kvar.

Jag ville aldrig att du skulle behöva kriga, du skulle få vila i
bomullsklädda armar.
Det blev inte så.

Jag önskar –
att jag kunde ta din smärta,
döda din ångest,
lindra din ocd.
Att du skulle få äta utan att känna obehag.
Kunna äntra ett rum utan att vara rädd,
för hur den vita färgen från väggarna reflekteras
i tusen stirrandes ögon.
Att du skulle få sova en hel natt,
med stängda ögon,
orädd att jag ska gå.
Varför ska du som är så liten behöva kämpa som en stor?

Att du, mitt älskade barn –
inte skulle vara inlåst i din egen kropp,
utan att kunna använda din röst.
Kunna berätta om du har ont
eller vad du tänker på när du stannar upp i vinden
och ler mot träden utomhus.
Och mindre viktigt i allt som gör ont –
att jag kanske någon dag skulle få höra dig säga mamma.

Du skulle inte vara du –
om du inte var autistisk.
Och du är allt jag någonsin önskat mig.
Men om jag ändå kunde ta din smärta,
om bara för en dag.
Så att du skulle få vila i min bomullsklädda famn.