Jag låste in minnet utav dig
bakom mina revben.
Du vandrade uppåt,
byggde en bur av min bröstkorg.
En lättnad inom mig —
det var där
du ville stanna.
På natten höll jag om mig själv
för att inte falla isär
tryckte ihop skelettet
för att göra plats åt dig
inuti
mig

Men när jag väl sträckte mig inåt
för att komma lite närmre dig,
så var det redan för sent.
Där satt du blodig
och åt upp
resterna av mitt hjärta.