Fastnat med blicken på en skugga i taket,
stirrat i minuter men som känns som dagar.

Fortsätter att hälla upp kaffe från en kanna
som jag inte bryr mig om att ställa ner,
trots att min kopp sedan länge är full.

Släpper blicken från taket och stannar i
den brännande känslan på min hud,
smärta gör inte lika ont som att inte känna någonting alls.

Smälter till en pöl på golvet.
Som att hålla huvudet under vattnet,
distanserad från mig själv,
avskuren från omvärlden.

Sjunker genom marken,
men landar aldrig någonstans.