Kanske har jag förväxlat,
minnet utav dig,
med känslor från det förflutna.
Konstruerat en illusion, en värld inuti en bubbla,
ett band som aldrig fanns.
För dina ord är tomma, platta.
En artig ton och lagom mycket entusiasm.
Med krita ritar du en linje, vänligt men bestämt.
Markerar var du slutar och var jag börjar.
För varje samtal,
varje försök,
att väcka liv i dig,
slocknar jag.
Desperat gräver jag i djupet,
efter det djupa i dig.
Men när jag sträcker mig emot dig,
så ramlar jag igenom.
Som en skugga av ett minne,
transparent, ett spår av rök.
Med dimmig syn fumlar jag,
silkesband i handen.
För att inse snart,
att jag håller både min och den andra änden.