Om du andas
in
och sen ut,
bara på ett sånt
vanligt sätt,
ett sätt som du aldrig
lägger märke till
i vanliga fall –

inte som när du sprungit och andas djupt,
och det river i halsen,
och du letar efter ett andetag
som kommer att rädda till liv –
inte så,

utan bara ett vanligt, vardagligt andetag.

Om du andas in
och sen ut,
en sån där,

då har du kommit närmare
ett bokmärke i tiden då du,
självaste du,
blir någon annans in- och utandning.

Som, likt ett graffititag i luften,
blir till –
ahhh...

I luften som finns
i gläntan
mellan två människor,
där du blixtexploderar
till det som räknas som vackert.