I strykjärnets pust, i mörkrets långsamma kvävning,
sitter vi med dövheten mellan våra ansikten
och väntar på undergången.
Den kommer som väntat
i ett "grab-them-by-the-pussy" ögonblick –
det behöver man inte ett pris för att räkna ut.

Denna värld består mestadels av mörker,
lite sol och en massa väntetid.
Vi väntar på morgondagen, vi hoppas att den kommer.
Morgondagen som väntar på morgondagen,
som sitter och väntar i nuet.
Den har fångat nuet –
nuet, morgondagens ånger.
Inget är så rationellt som denna förlust,
så som den diktas i Koranen.

Jag hör hur strykjärnet pustar,
den stryker vidare.
Den förbereder oss för morgondagen
som väntar på strukna skjortor.
Alla väntar på något –
mestadels på att det blir som man tänkt sig.
Nu lär det bli som jag tänkt mig,
men det var inget jag önskat.
För mig och för dig,
ingen lär ha önskat detta,
men det blev så.

Ett jävla ekvilibrium.