I spegeln såg de rakt in
i ögonen som slutat reflektera solens värme.
Inget kunde längre vidröras
med denna skräckens blick.

De har lämnat alla tillhörigheter –
både fysiska och själsliga.
På de gamla platserna
har de blivit till sophögar,
där all mänsklig värme långsamt dunstar bort.

Det finns inga ord kvar,
och alla gamla ord är värdelösa.
Det finns ingen horisont längre
som kan fungera som ventil för nuets tomhet.

Tomheten förvandlas till vardag –
Till ett monsters ihopsydda, ihoplappade, söndertryckta och kontextlösa
tvångsomhändertagna, i sviten av det normala tillståndets psykos,
kram,
Ett omfamnande
som inget kan få plats i.

De sipprar ut, försvinner ut i världen
och bokstavligt talat försvinner.

De finns inte längre som de en gång fanns
i de löften som falskt lämnades under deras kuddar –
löften som blev drömresor,
som med en fingerknäpp!
blivit till ödelagda och formlösa tidsspillan.

Som regnvattnet,
som aningslöst sniglar på asfalten
i tider och i dagar
som skulle varit frusna.

Det är så fasansfullt meningslöst.

Och i det som är meningslöst
finns det ingen glädje längre.
Det är så man förvandlas
till en människa.