Du är den ömma rötan, lockelsen i gravar,
en berusande pest i värkande märg.
Din kyssbrända kind, där förgängelsen travar,
och ditt askgrå leende är skönare än all livets färg.

Våra blickar möts genom dimman av grågula ben,
och dina ögon skimrar som frostskadat kött.
Du skrattar tyst – sången ljuder mjukt mot sten,
likt tiden på natten när ingen vet att man dött.

Dränk mig i dunkel, kväv mig i kval,
låt mina benknotor brinna i dödsdansens glöd!
Kyss mig hårt, som om jag ej har något val,
i ditt land där du bär en krona av smärta röd.

Du glider långsamt mot mig i förruttnad vind
och drar två fingrar längs mina längtande läppar.
Din smekning är lust, den vackraste av synd,
sen du mina darrande handleder greppar.

Mot febervarm kropp står du stark och sval,
och svettig flämtar jag ditt namn.
Du insuper vördsamt mitt sista tal,
och låter mig sedan slumra i din famn.

Vad fanns före födseln? Vad finns efter dag?
Kanske är svaret din omfamning.
Du sänker mig ned, jag bugar för din lag,
ty din kärleksfulla dom är min sanning.