Mina anemiska läppar föll öppna
och verkligheten rann in som en flod.
Plötsligt fann jag mig bland frostnupna stjärnor,
med ett barns förvånade spegelbild
förvriden i himmelens brutna istappar.

I min hand låg en viskning av styvmorsvioler,
svaga som minnet av sommarstränders doft.
Mina steg ekade över kalla skyars fält,
och jag bar en krona av dimma och snö,
en drottning av det omöjliga riket,
där solen är en skugga
och kärleken ett fjärran sken.
Ingen väg ledde hem,
men jag gick ändå.
Karlavagnen bar mig inte.

Vid en förstelnad jordkoka jag slutligen stannade
och bad krafterna yttra mitt namn.
Vinden var döv och stum och nekade mig,
om än utan illvilja,
så jag förblev en tystnad,
en fallen drottning i frostens famn.