Du stöter in i mig,
och stöter bort mig själv.
Min hud bleknar av din invasion,
och min blodröda madrass bär vittne
till mitt offer,
i kampen jag borde sett komma.
Jag erbjöd dig mitt gränslösa land,
och du ockuperade det,
utan frågor, bit för bit.

Dina fingrar sluts kring min hals,
det är ett grepp som vi båda förstår.
Äntligen pratar vi samma språk.

Vi känner smärtan.
Smärtan bär ett darrande leende
och vi ropar efter mer,
efter det vi inte kan ge varandra.
Omfamnade av natten,
i den tysta, kvävande hemligheten
ger vi oss hän våra omöjliga begär,
och bekänner våra stridsbrott.
Vår skuld är ömsesidig.

Och ändå, i detta svek,
i detta förräderi och förlust,
blir vi, i våra brister,
fullkomliga
för en kort stund.