Dina ord var allt jag förlorade,
dina ord var allt jag förstod.
Nu är jag blott en gnista i himlens mekanism,
en strimma i rymden,
ej att missta för solsken.

En soverska skall inte vara vaken,
en gråterska skall inte le.
Men ändå,
här står jag,
och drömmer med ögonen öppna,
med ett skratt som fastnat i svalget.

Du: mitt axis mundi,
du: mina ögons mörka ringar.
du:

Och jag?