Jag blev en gång i tiden dömd av domstolen till att leva mycket länge, med nöd och näppe så undvek jag att dömas till evigt liv. Jag har hela tiden vetat hur lång tid som gått sedan domen föll, och hela tiden vetat hur lång tid som varit kvar. Jag har haft tid att tänka och göra mycket. Jag har nu levt under en mycket lång tid, nu är jag trött och snart är det äntligen slut.

Jag har blivit uppmärksammad på dom olika hållplatserna under tidens gång. Den första sekunden, den första minuten, den första timmen, det första dygnet, den första veckan, den första månaden och det första året. Sedan började det kännas mycket segare när man måste räkna tiden i antal år. Det gick tio, det gick hundra, det gick tusen, det gick tiotusen och hundratusen år. Men det var ingenting mot vad som komma skulle.

Ytterligare årsjubileer skulle komma att läggas till min tid. Med längre och längre tid emellan. En miljon, tio miljoner, hundra miljoner, en miljard, tio miljarder, hundra miljarder och en biljon år (en biljon är en etta följd av tolv nollor).

Tiden gick, långsamt. För varje gång jag kunde lägga till en siffra till årtalet som jag levat dömd, så visste jag att det skulle dröja tio gånger så lång tid till innan jag kunde lägga till ännu en siffra. Antalet år jag levat dömd växte långsamt; triljoner, kvadriljoner, kvintiljoner, sextiljoner, septiljoner, oktiljoner, noniljoner och en deciljon år (en deciljon är en etta följd av 60 nollor).

Nästa gång jag hade kommit till ytterligare en av dom (mikroskopiska) hållplatserna på min tröstlösa vandring i tid och rum var när det hade gått en googol år (en googol är en etta följd av 100 nollor). Det kändes okej, trots att jag visste att det bara var den första av en grotesk räcka med årgoogoler. När man är dömd att leva så otroligt länge så måste man få känna en viss tillfredsställelse med att ha avverkat en så kort tid som en googol år av sin dom. En googol år var dock inte ens som en av strängteorins strängar i vårt universum i jämförelse med dom rymdoceaner av tid jag hade kvar till nästa hållplats i tiden.

Efter att ha avverkat en centiljon år av min dom så grät jag, men mera för att jag insåg att det var så lång tid kvar (en centiljon är en etta följd av 600 nollor). Jag visste att nu var det fortfarande rent groteska mängder av universumoceaner med oföreställbar tid kvar till nästa tidshållplats på min livsvandring.

Jag har under all den tid jag levat haft tid att göra allt möjligt, många gånger. Som tex att läsa allting som människor någonsin låtit trycka, titta på aporna som med skrivmaskiner skriver Shakespeares samlade verk, lyckats gå runt golfrundor på 18 spikar, med mera .....

Äntligen så hade jag efter min dom kommit till tidshållplatsen med det stora namnet år googolplex (en googolplex är en etta följd av en googol nollor). Tiden som gått var ingenting mot den tid som var kvar, jag hade avverkat praktiskt taget ingenting av mitt straff innan jag skulle bli fri från domen.

Snart så har det gått en googolplexian år (en googolplexian är en etta följd av en googolplex nollor). Snart är jag fri, snart har jag avtjänat min dom. Jag har känt mig som ett barn inför julafton under dom senaste tidsåldrarna. Nu har det gått en googolplexian år minus ett år plus 364 dagar och några timmar. Nu är det bara några timmar kvar innan jag har avtjänat alla åren av min dom, ett liv i en googolplexian år. Snart är det slut, snart är jag fri.

Jag är äntligen fri!