... och brist på diskretion
kring hur jag mår
och hur jag har det
i mitt liv
och i min aktuella 
livssituation ...

Konventionen
påbjuder ju trots allt
att vi bör 
hålla dem vi ej känner
okunniga om
det som är mer privat ...

Och när någon frågar
- Hur mår du?
förväntas vi svara
- Jo tack, jag mår bra!

Att svara
- Det är åt helvete
och jag mår fruktansvärt dåligt ...
är ju helt bestämt
näst intill oförskämt ...

Men samtidigt 
erfarenheten oss lär
att saker och ting
i livet väsentligt lättare är
om vi berättar hur vi mår
och faktiskt stöd och hjälp
ser till att vi begär ...

Att i de textflöden
vi publicerar här
sätta ord på hur vi mår
hur det i vår livssituation är,
ökar sannolikheten för
att finna andra 
vilka liksom en själv
av olika skäl kommit att bli
ett av alla de enskilda fall
som ingen ansvarig beslutsfattare
vill uttala sig om ...

... En av dem
som på grund av
att de följt konventionen
och ej belastat 
sin närmaste omgivning
med att berätta
hur det står till 
med hälsan
och
den aktuella livssituationen ...

... En av dem
som just därför
hamnat utanför
den mer normalt
gällande situationen
som råder för
de allra flesta
vilka ej hamnar utanför ...

Tyvärr
är det dock nog som så
att det allt för ofta
blir att man söker finna fel
och andra orsaker hos sig själv
för att man mår som man mår
och har det som man har det ...

Och i den ensamhet
som det kanske ej
ens officiella utanförskapet
formar ens självbild
och relation till omvärlden
förlorar man ofta förmågan
till att ta till sig
och göra väsentliga reflektioner
när man andras situationer
beskrivas i direkt eller indirekt
i deras publicerade flöden av ord ...

Ty inte sällan
utan snarare mer frekvent
är det när man är ensam
och sitter framför sitt tangentbord
som man förmår sig till
att befästa det man känner
inför sin aktuella situation
i flöden av publicerade ord ...

Ord man på grund av konventionen
väljer att inte yppa
för andra människor
runt vardagens naturliga mötesbord ...

Nej, våra livssituationer
är oberoende av
om vi följer gällande konventioner
eller ej
synnerligen varierande och skilda åt
till sitt innehåll och karaktär ...

Men samtidigt
finns det en hel del
gemensamma punkter och faktorer
som förenar oss i vårt utanförskap
oavsett om det officiellt
eller inofficiellt ännu är ...

Oavsett hur det ligger till
för dig som råkar läsa dessa rader
jag nu förmedlar här
så är syftet med just dessa ord
från mig
att söka uppmärksamma dig
på att om du inte så där 
alldeles på topp mår
och din situation
rymmer en hel del övrigt att önska ...

... så är du inte ensam
om att känna att 
du vore värd att lite mer
och bättre av tillvaron
och ifrån livet kunna få ...

Men det väsentligaste är
att det inte någonsin får bli
till en tävling om vem som mår sämst
utan att vi kommer till insikt om
att vi är rätt många enskilda fall
som även om det känns som om
ingen annan i vårt verkliga liv bryr sig om
kanske borde tänka till lite mer
när vi av varandras
mående och livssituationer
i alla dessa våra publicerade textflöden
får ta del ...

... känner igen oss själva i
och mer likheter än olikheter ser ...

Utanförskapet i sig
är per definition
egentligen inte unik
även om den kan kännas så
för varje enskilt utsatt person ...

Men om vi vågar visa
och bekräfta för varandra
att det vi läser når fram och berör
någonting vi själva känner igen
men kanske vill tro 
är någonting som bara på oss själva beror ...

... kan det i sig
skänka en känsla av att någon mer
faktiskt har anledning till att bry sig om
eftersom det utanförskap vi känner
är någonting som också upplevs av andra ...

- Och vem vet, kanske finns det lägen
som dyker upp där vi skulle kunna 
stötta och verkligen hjälpa varandra?