En kan ju inte undgå att hoppa mellan alla favoriter och skrivarvänner för att planlöst på måfå läsa lite sisådär varsomhelst. Om spårammunition var laddat i poetsitens magasin, kommer det ett ljus farande vart tjugonde skott. Ljuset, fött av en ohöljd eftertanke, trängd bortom krämig ordlotion.
Jo, jag vet. Kärlek är ett kärleksfullt tema. Många poeter älskar. Älskar uti älskogens rum såsom valar hämtar ny luft. Det är en fanatism för yta och luften därutöver. Läpparnas möten är som tuvorna i glömskans träsk, livlinorna till bekräftelse och spegelglans. Men, jag kan slita mig ifrån det. För mig räcker det med ett par fuktiga ögon, stilla i blicken mer än det ögonblick det tar för insikten att bli varse faktum. Jo, jag hade kunnat få henne också. Och så går jag vidare.





I mitt klickande på skrivarvänner hos diverse ordkreatörer så ramlar jag plötsligt in i en återvändsgränd bland en drös unga poeter ifrån Sveriges södra delar. Antalet val minskar betänkligt och ganska snart har jag bara att välja de som jag redan varit hos. Irrgångar i en ordmässig öken med kilometerlånga titlar och spontanlimmade metaforer. Och kärlek. Kärlek i melankoli, tristess eller eufori. Kärlek på plats, i torg, i ögon och bortom sorgeflor. Jag tvingas klicka irriterat på huvudsidans länk för att överhuvudtaget lyckas dra mig ur tonåringarnas länkloop.





Sååå...vad ger nya dykningar i semantiska kubhavet? Vart hamnar jag vid nästa klick? Kanske djupt ner i ett imaginärt mikroskop, betraktande simmiga signalämnen porlande längs pannkanten? Tanken svindlar och det fladdrar om tröjärmarna än en gång i fritt fall mot tusentals poeters viljor i svart och vitt. Zebror? Fyrkantiga tigrar och brinnande zebror. Zebror i sexuella syften, men inte en enda jävla buffel? Tigrar och kullerbyttor längs spegelglas. Vardagsuttryck i skruvat tryck längs skulderhud och sängmeditation. Och så sex. You horny bastards...
Allt verkar sluta där det en gång börjat. Kärlek föder sex som föder kärlek. Och bufflar är alltid osexiga.





Och nästa sekund dimper vi ner i uppkörda Romanromeos svit av väl tummade verktyg, såsom \'Karin du rubbar mina ådror, smeker själ dadidadida\'. Femtiofjärde gången gillt och det börjar droppa in fuktiga kommentarer ifrån skälvande motstycken, i resonans sen en tid tillbaka av verbala liknelser ifrån St Petersburgs gränder. Inte så mycket för deras existens, utan mer för att det låter bra. Och han har redan stamkort på perrongen, mängdrabatt hos blomsterhandlaren och vänskapspris hos Hulda hudläkare.




Det är väl så att jag sällan förundras över fåfalden, dock självkritiken. Ekot av dess frånvaro ringer långt utanför min egenlogik. Det är lätt omfattat, inspunnet och ifrånsprunget. En poet är ett lättfångat byte, när en väl lärt sig dess vattenhål. Jo, jag hade kunnat få henne också. Men, jag går vidare.