Så det traskas över nakna skuldror, platser uppslagna ifrån ICAs resetips för pluskunder och lagom antydda sängassociationer. Det andas inälvor i snyggt fordral och fragment av psykofarmaka landar stundvis i styckets ytterkant, blandat med begreppsmässiga upprepanden och sneglingar i tummad uppslagsbok.

Människan lär sig aldrig och borde aldrig skratta åt begagnade ekorrhjul, ty silhouetten blev till en vacker sång vars kärlek vi alla brann för. I orden faller vi med tankarna högt ovanför ett obarmhärtigt betonggolv, vars yta är det som vi aldrig vill se.

Tja, vad kan jag göra, mer än att se det som ännu ett skådespel, såsom det gjorts för att skådas och inget mer. I min tro och vilja finner jag tröst långt bortom dess platta estetik. Där finns inget mer att hämta. Och jag kan inget annat än beklaga din kärlek för trycksvärta.