Ny serie med Mia Skäringer på SVT.
En dråplig, tragikomisk humorserie om hur det kan bli när man väljer glädje och intalar sig att man är lycklig fast ens omständigheter inte förändrats. Gillar att Skäringer driver hejdlöst med Kay Pollaks pseudopsykologiska irrlära.

Blir man glad av att låtsas vara glad?
Kan man välja att vara lycklig bara sådär?
Blir man glad av att le?

I vår tid finns det en hel hög med självutnämnda gurus som påstår detta. Lite satir får de nog tåla, sa räven.

Det som stör mig är att den här tomma ytliga läran,
full av plattityder och ramsor, inte tycks vilja kännas vid människans villkor när de är som sämst. Den medverkar också till att ogiltigförklara och tabuförklara känslor som är på andra sidan registret. Ska man inte få känna sorg? Vara ledsen? Vad med arg? Jag menar bestämt att det är dysfunktionellt med ett stympat känsloliv. Att falska uppspärrade leenden är bland det värsta som finns.

Man blir inte glad av att le.
Man ler om man är glad.

Lycka är inte någon prestation eller
ett tillstånd som kan vara konstant.
Lycka är nåt som händer ibland.

En annan funktion är att den här nyandliga optimistläran går hand i hand med nyliberalismen: allt beror på dig. Det finns ingen diskriminering, inga orättvisor, inga sjukdomar etcetera som inte går att övervinna med positivt tänkande.
Självklart vill kapitalisterna och arbetsköparna att vi ska se åt andra hållet när våra rättigheter krymps. Om du blir arbetslös eller sjukskriven beror det bara på dig så ryck upp dig människa! Gå på kurs med torsken Pollak och yrvädret Törnblom och bli en lycklig människa som siktar mot stjärnorna. Fast du går på socialbidrag och dras med värk dygnet runt. Allt är möjligt om man affirmerar mot Universum och köper lite kristaller!

Självhypnos istället för välfärd, gott folk.