Vi fann varandra djupt i själens avgrund,
båda fastnade i det mest hopplöst svarta hålet
utan utgång, känslosamhetsträsket,
känslobrunnens bottenlöshet med dess mörker utan slut,
det mest hopplösa och obotliga av fängelser;
men i dess yttersta djups svarta mörker
finner vi vad som kan hålla oss i gång
i andra dimensioner som en nyckel till en bättre värld
av känslighet, tillspetsade antenner, andra extra underliga fenomen
som svindlande exteriorisering ut ur all normalitet och våra kroppar,
telepatiska och skumma kvaliteter matchade för freaks,
som faktiskt gör oss friare i detta själens fängelse
än alla dem som tyngs av motsatta sorts viktigheters hinder
såsom egendom och pengar, hus och bil och materiella ansvar
som fastkedjar dem till den galärslavstillvaro som kallas dödlighet,
till vilken hör de flesta i vår stackars ignoranta mänsklighet.
Så vad har vi väl då att klaga över? Såsom utomstående
med myndigheters stämpel av utbölingskap på livstid
är vi fullständigt befriade från denna dödlighetens ekorrhjul,
och i den här perfekta friheten som ger oss vingar
kan vi bara hålla på och flyga vidare tillsammans och för alltid.