I sjunde klass lärde jag känna Osman. Redan på uppropet såg jag att han var speciell. Han var den orientaliska drömmen som jag själv länge försökt bli. Han var lång, mörk, unik & spännande. Jag var förortsbitchen som la mig till med slang. Jag började röka (inte bara cigg), klädde mig som dem och färgade håret svart. Min mor föll in i en depression och undrade när jag skulle komma hem med håret under sjal. Min far körde runt i bil och letade efter mig i lokaler sena nätter. Den dag jag tände eld på fritidsgården dog min farfar i hjärtattack. Men det var värt allt, för Osman och hans gäng hade redan börjat lägga märke till mig. De gånger jag blev kallad hora log jag och tog det som en komplimang. Allt jag ville var att få vara en av dem. Och det blev jag.

Vi hängde ihop dag som natt. När vi inte röjde på stan fick vi vara hemma hos mig för Osman fick inte ta hem tjejer. Mina föräldrar var förtvivlade över de mystiska ångorna och den plingande musiken som letade sig igenom dörrspringan. När jag i julklapp fick en vattenpipa av Osman ringde mor Bris. När jag fick en Koran låste far in sig i sovrummet i några dygn. Min farmor hade för längesedan slutat kännas vid mig på grund av min nya identitet. Egentligen var den inte ny, den hade bara äntligen släppts fri, försökte jag övertyga. Jag älskade mina falaflar, kebabtallrikar och guldsmycken. Osman tyckte jag var vacker när jag målade mig som Nefertite. Och jag gjorde ju allt för honom. Och hans omskurna kuk.

En natt skulle vi titta på stjärnorna på Skrylles finaste utsiktsplats. Osmans moppe fick punka så vi lånade en på vägen. Osman styrde mot utsiktsplatsen, jag satt där bak bolmandes och fnissandes. Detta var Han, min sultan. Han luktade så spännande och var så mystisk. Min mor förklarade bort min romantik med att mörka raser luktar annorlunda. Men jag vet att Osman var speciell. I Skrylle fick jag en ring och det var där vi lovade varandra evig kärlek. För att inte åka fast för stölden av moppen eldade vi upp den och i lågornas sken fantiserade vi om vår gnistrande framtid. Jag och Osman - i tusen och en natt.

I torsdags såg jag honom igen. En kvarts sekel hade passerat. Min nostalgis yngling hade sedan länge förlorat sina svarta lockar och passionerade blick. Istället hade han fått ett risigt halvmeterlångt skägg som ringlade sig ner för hans vita kaftan. Hans gäng bestod numer av en burkafru och deras gemensamma avkommor. Alla jobbade de tillsammans, slet för det egna företaget. Falafelvagnen. Jag mindes dagen, dagen då Osman kysste mig farväl.

Osman hade just kommit hem från semestern i familjens hemland när han berättade att han gift sig med en annan kvinna. Hembyn hade sedan länge sett ut en vacker barnaföderska. Osman - gängets tankeprofet - hade blivit bortgift. Till mina föräldrars glädje avslutades vår vänskap och Osman spenderade fredagarna knäböjandes i moskén och jag detsamma i vårt gamla gäng. Båda, i väntan på glömska.

Vår orientaliska dröm fick ett abrupt slut i torsdags. Med en falafelkebab med stark & mild sås (vitlök gillar jag fortfarande inte) gick jag hemåt. Insikten slog mig: profeten & hans lärjunge - sultanen & pyramidens drottning - finns inte längre. Inte ens i aladdins sagovärld. Jag en vanlig svensson. Han en vanlig mohammad. Osman & jag.