Tyck inte synd om mig.
Jag har levt mitt liv i mina texter,
svalt min sorg som bröd,
klätt mina ärr i metaforer
och hållit andan i tyst protest.

Jag skrev när jag inte blev hörd,
älskade världen genom sprickor,
och bar min skörhet som vapen
i en kall och glömd verklighet.

Jag är poet,
inte för att det var vackert,
utan för att det var det enda sättet att överleva.

Och när min kropp en dag tystnar –
kommer mina ord fortfarande skrika.

Jag är poet.
Inte tills döden.
Utan förbi den.