Jag är rädd för stillheten
som skriker högre än ord
för pauserna där sanningen bor
och inget längre kan döljas

Jag är rädd för kärleken
när den klär sig i löften
och smakar evighet
men lämnar efter sig tomma händer

Jag är rädd för ljuset
som avslöjar mina sprickor
hur det får mig att tro
att jag är hel
för att sedan visa mig
allt jag saknar

Jag är rädd för min egen längtan
hur den lär sig mitt namn
hur den vet exakt
var den ska trycka
för att jag ska falla på knä

Jag är rädd för nätterna
där min själ vandrar fritt
och möter dig
i drömmar som aldrig ber om lov
men alltid kräver ett pris

Jag är rädd för att känna mig levande
när allt inom mig vill fly
rädd för att stanna
och se vad som blir kvar

Jag är rädd för att älska
utan att bli vald
rädd för att bli vald
och förlora mig själv

Jag är rädd för att leva
men ännu mer rädd
för att aldrig våga.