Jag var en gång ett löfte i ljus,

ett hjärtslag i någon annans bön.

Nu är jag skuggan på väggen

när lampan släcks för natten.

Jag var en sommar i någons famn,

ett andetag av "allt blir bra".

Nu är jag ett eko i vinden

från ord som aldrig blev kvar.

Jag bär ett ärr där kärlek bott,

ett hål där tiden rann ut.

Jag är ett hjärta som blöder i smyg

när ingen längre ser.

Och ändå reser jag mig –

av blod, av aska, av vilja.

Inte för att jag måste,

utan för att inget –

inte ens sorgen –

ska få sista ordet.