Jag sträckte mig efter dig med trasiga händer,
bar mitt hjärta som en gåva, öppen, utan skydd.
Du vände bort blicken, som om min kärlek
var något för stort att bära,
eller för litet att sakna.

Jag kämpade – mot stormen i mig,
mot minnet av din hud, din röst,
den plats där din själ vilade intill min.
Men hur mycket jag än ropade i tystnad,
var ditt hjärta redan någon annanstans.

Jag försökte vara stark, vara logisk, vara fri,
men känslor bryr sig inte om styrka –
de river, de slår, de viskar ditt namn
när jag vill glömma.

Och ändå…
hade jag fått chansen
skulle jag ha hållit dig igen,
nära nog att stilla smärtan,
nära nog att förlora mig.

Men du valde avstånd.
Och jag…
jag lär mig andas i det tomma.