Flickan är åtta år och hoppar hage på den stenlagda trottoaren strax utanför sitt hem. Hon kom ihåg att stänga grinden efter sig så inte lillebror eller deras hund skulle kunna smita ut och kanske bli påkörda av någon bil. Det är en lugn gata men man kan aldrig veta, brukar mamma säga.

Hon saknar Wilma, sin bästa kompis, men hon är bortrest den här veckan. De brukar nästan alltid göra saker tillsammans så hon känner sig lite ensam. Fast hage kan man hoppa ensam också. Hon har gjort hagen lite extra lång och lite svårare.

Medan hon hoppar så märker hon att det plötsligt kommer en regndroppe på kinden. Och så en till och fler börjar träffa henne. Hon vänder ansiktet mot himlen och känner hur dropparna blir fler. När hon sträcker ut armarna för att fånga upp dem så sprids ett leende över hennes ansikte. Hon tycker om regndropparna men allra mest tycker hon om det som kommer mot slutet.

Hon ser en kvinna som kommer gående mot henne. Kvinnan fäller upp sitt paraply och tittar på flickan, ser hennes leende och ögonen som strålar. Kvinnan möter flickans blick och hon kan inte låta bli att le , hon också. 

Regnet ökar och hon hör mammas röst från ytterdörren. "Det är nog bäst att du kommer in nu Alice, innan du blir alldeles genomblöt", säger mamma

"Ja, jag kommer", ropar Alice tillbaka. Så springer hon fram och öppnar grinden. Stänger den noga och skyndar sig fram på trådgårdsgången kantad med lavendel. Hon stryker med handen över blommorna och ler när hon känner doften. Hon minns när hon hjälpte till att plantera dem.

Dörren står på glänt och hon skyndar sig in, tar av sig skorna i hallen. Hon kikar in i köket och hejar på sin faster som sitter vid bordet och pratar med mamma. Sedan skyndar hon sig in till altanfönstret och sätter sig på puffen som ligger där. Hennes ögon är fixerade på regnet. Hon väntar....

Hon väntar en lång stund medan regnet forsar ner utanför. Mamma kikar in och berättar att de ska dricka en kopp kaffe och undrar om Alice vill vara med men Alice svarar att "Nä, inte än. Jag vill vänta en stund till." 

Snart börjar regnet avta och sakta börjar färgerna framträda på himlen, de som hon väntat på. Ett stort leende sprids över hennes ansikte och ögonen strålar som stjärnor. Hon hör inte när mamma kommer fram till henne. Först när mamma frågar om hon vill smaka på tårtan upptäcker Alice henne.

Hon vänder sig mot mamma med sitt solskensleende och mamma kan inte låta bli att smittas av leendet.

"Nu vet jag vad jag ska måla", säger Alice. "Och jag vet precis vilka färger jag ska använda. Regnbågens färger. Rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Det blir lite av trädgården med träden och blommorna också men mest regnbågen. Lovar du att rama in målningen om den blir bra?"

"Ja, absolut", svarar mamma med ett stort leende. "Hinner du äta lite tårta nu med oss innan du börjar måla?"

"Ja, nu vill jag gärna fika med er och äta tårta. Och så vill jag se hur stor Nellie har blivit sedan jag såg henne sist. Men sedan ska jag måla. Jag kanske blir klar innan middagen annars fortsätter jag ikväll", säger en leende Alice.

Ni vet väl att ett leende är smittsamt ?  Tänk om det var möjligt att starta en pandemi....

 © La Magnólia  2025.07.14