Gör poesin till livets högsta lag,
låt henne vara drottning i sin högsta suveränitet
som måste överleva allt skräp såsom fåfänga och fulhet
som blott förekommer i vår värld för att fördärva den
med inget annat resultat än bara tragedier,
fällan som all mänskligheten så entusiastiskt vandrar ner i
grymt bedragen av den kortsiktiga vinstens flyktighet
för vilken människan själv dränker sig i vilket vansinne som helst
helt frivilligt - och lyckas ännu mindre efteråt själv genomskåda sin förryckthet.
Men poesin består, med skönhet och idealism som outslitliga drabanter,
ingen romantikens sista hjälte kommer någonsin att finnas, ty han är ej född än,
dessa hör till Poesins och Skönhetens outsläckliga äras hov av ljus
och kan ej lockas ens till att nedstiga från sin suveränitet
för solidaritetens skull med denna sjuka, fula, infekterade och ruttna värld
som de politiska dagsländorna tror sig regera, oförmögna att förstå
att Politiken bara är Vansinnets Drivhus för Megalomaner,
vilket dårhus icke drivs av någon annan kraft än den mest fåfänga av alla,
den slutgiltiga och fullständiga egoistens opportunism och självdestruktivitet.