... är det en tröst
att få känna 
det hopp
som jag känner
när den mjuka stämman
av din röst
når fram och in i 
varje lite skrymsle och vrå
inom hela mig ...

Ett hopp
som bekräftar
livets makt och gåva
att mena mig väl ...

Längtar så
nu som då
efter att få
välkomna dig
som är så innerligt
ämnad för mig ...

Saknar att få
känna dina händer
utforska min kropp
så som mina 
utforskar din  ...

Att få kyssa dina läppar
när vi älskar med varann
och när vi kommer 
tillsammans
så som bara vi kan ...

... äntligen få känna
hur allt åter igen
blir möjligt 
och hur det 
som förmörkat vår verklighet
äntligen försvann
i en svunnen 
ej under vår livstid
någonsin mer funnen
intighet ...

Du fattas mig, 
min älskade ...

... mer idag 
än igår
men likväl
ej lika mycket
som du kommer
att fattas mig imorgon ...

Önskar intet hellre
än att du vore hos mig
redan här och nu ...