Kapitel 4: Fågeln i bröstet
I min bröstkorg slår en fågel.
Vingarna är för stora för buren.
Den vill ut, den vill tystna.
Jag vet hur jag kan öppna dörren.
Jag har sett nyckeln.
Men någon har hängt en kedja av samvete där.
Och nyckeln ligger i deras händer,
de som älskar mig,
de som inte skulle överleva ljudet
av mina vingar i stillhet.
Så fågeln slår vidare,
tills fjädrarna lossnar,
tills hjärtat blir ett blåmärke.

Kapitel 5: Repen
Mina skuldror bär rep.
De är slitna, fransiga,
men de håller ännu.
De sträcker sig bakåt, utåt,
fästa i andra människor.
Jag går där de drar mig.
Jag stannar när de håller fast.
Ibland undrar jag
hur det skulle kännas
att klippa ett enda.
Bara ett.
Men saxen darrar i min hand.
Och jag vet,
varje rep som brister
river sönder någon annan.