När livet inte blev mitt
Jag trodde jag visste vägen
—korsningen där jag skulle svänga in,
huset där lampan alltid var tänd,
Dotters skratt i köket som ett löfte.

Men vägen vek,
utan signal,
husets fönster stod tomma
i en vind som inte var min,
och jag famlar med kartan i en hand?
som blivit en hand jag aldrig ville ha.

Allting förändrades tyst,
som när ett rum sakta tappar luft
—luften blir tunnare, hjärtat arbetar hårdare,
och man inser att man inte finns i ritningen längre.

Jag står utanför mig själv och ser på,
ser hur jag sakteliga blir en roll
:mamma, fru, den som ordnar, den som vakar
—men bakom masken finns en annan själ
som inte känner igen sin spegelbild.

Det fanns löften en gång;
det var ljus.
Nu är det mest ritualer,
rutiner som äter bort dagarna.
Jag vill dra i spaken som ändrar riktning,
men spaken trillar ur mina händer.

Jag vill skrika:
Detta var inte livet jag bad om!
men rösten fastnar och blir bara ett eko i bröstet.
Det gör ont att se sig själv långsamt rinna bort,
att känna hur varje förändring sker utan mig,
att vara förlorad i en värld som ropar
efter nästa punkt på listan
—och jag kan inte få fram ord som förändrar kartan.

Maktlösheten är kall.
Den vilar som frost på allt jag försöker hålla varmt.
Jag försöker resa mig, byta riktning, börja om
—men något drar mig tillbaka,
en tyngd i revbenen som inte vill ge vika.

Och ändå, fast allt skaver, finns små ljus
:din hand över min, en kopp kaffe i stillhet,
en stund där världen glömmer att göra krav.
De är bräckliga, men de finns
— sprickor av nåd i den här steniga marken.

Men vad gör man med en stig som inte längre leder hem?
Man vandrar kanske ändå.
Man lär sig att ta steg som bara är sina egna.
Eller så stannar man, och försöker med vördnad
plocka löven från sina egna grenar,
och lägger dem försiktigt i en korg,
lär sig att andas, dag efter dag.

Jag vet inte svaret.
Jag vet bara att det river,
att det är sant att livet inte blev vad jag trodde,
och att maktlösheten ibland känns
som den enda verkliga följeslagaren.