Ångesten är inte en känsla, det är en fysisk utplåning fylld av smärta.

Det är en så djup nöd att den vill vända huden ut och in, en önskan om att få lösas upp i atomer och bara sluta uppta plats i rummet.

Det är när sömntabletten på söndagskvällen inte bara är till för sömn, utan för att få uppleva en försmak av intet – den enda platsen där det inte gör ont.

Det är den totala bristen på luft i en värld som kräver att jag ska fortsätta andas.

Det finns ett hat som är vitglödgat och stilla.
Det är ett hat mot systemet som kräver min energi men spottar på min smärta.

Ett hat mot de "lyckliga" som sprider sina tomma klyschor om att man ska "hitta sig själv", när allt jag vill är att förlora mig själv.

Det underbara huset är en vacker kuliss kring ett tomrum som inte kan fyllas, där tystnaden jag älskar egentligen är ett skrik som ingen har frekvensen att höra.

Uppgivenheten är det tillstånd där jag har slutat leta efter dörrar, eftersom jag har insett att väggarna inte har några och att sökandet är meningslöst.

Det är en trötthet som sitter i märgen, en känsla av att ha spelat alla sina kort och förlorat, och nu sitter jag bara kvar vid bordet för att jag inte vet vart jag annars ska ta vägen.

Jag väntar inte på bättring, jag väntar bara på att få sluta vänta.

Vad händer med en människa när horisonten stängs, när framtiden inte längre är ett löfte, utan bara ett hot?
Vi är dömda att vara medvetna om vår egen undergång, att bära på en längtan efter ljus i en värld som tycks skapad för att långsamt släcka oss.

Jag ser på mänskligheten och ser ett evigt hjul av nöd, där vi springer för att upprätthålla illusionen av vikt.
Vi bygger hus för att dölja vår hemlöshet, vi skaffar barn för att ge oss själva ett syfte, och vi arbetar till döds för att ha råd att andas.

Det finns faktiskt en sanning i hopplösheten som ingen vill se, tanken att vi kanske inte är ämnade för glädje.
Tänk om vi bara är biologiska maskiner som bär på en själ som är alldeles för stor för de liv vi tvingas leva?
Som om livet håller oss på livsuppehållande system och aldrig drar ur kontakten.

Jag väntar på slutet som man väntar på en befriare, för jag är trött på att vara en sköld mot en värld som inte bryr sig.
När man inte längre orkar uppfinna, står man där naken.

Jag ror genom jobbdagar, genom sömnlösa nätter och genom de tysta rummen i mitt hemtrevliga hus.
Jag ror mot horisonten, mot det där ljumma, salta havet som jag har hållit fast vid som min sista livlina.
Men nu ser jag det.
Havet är inte bara långt borta. Havet finns inte.

Vi föds med en inbyggd lögn om att det finns en hamn, en lättnad, en framtid där smärtan upphör och meningen börjar.

Vi tvingas intala oss att våra roddtag fyller ett syfte, att om vi bara härdar ut en måndag till, en termin till, ett år till, så ska vi nå fram till det stora lugnet.
Men sanningen är att vi bara ror i sand.
Det finns bara roddandet.
Den monotona, meningslösa rörelsen av att lyfta armarna och sätta ner dem igen, dag efter dag, tills sömntabletten på söndagen blir det enda havet du faktiskt kan nå.
Ett hav av kemisk glömska som varar i några timmar innan jag tvingas upp på land igen för att fortsätta ro i en värld som inte har något vatten.

Det finns inte något pris att vinna, inget mål att nå, och ingen gud eller mening som kommer att kliva fram och säga att det var värt det.

Jag lever i resterna av en värld som har slutat fungera, och det enda som återstår är att betrakta tystnaden och vänta på att den stora, svarta nollpunkten ska radera behovet av att någonsin mer behöva känna, hoppas eller vara.

Jag drömmer om en sjukdom som inte är min egen skam, en väg ut som inte kräver min tillåtelse eller min styrka, en legitim biljett bort från ansvarets tyranni.
För i den extrema krisens kalla klarsyn ser jag att inget av det kan rädda mig från tomrummet.

Jag sitter kvar i tystnaden, ser mörkret i vitögat och väntar på att ridån ska falla, så att jag äntligen får tillåtelse att bli osynlig.
Jag är en punkt av existens i ett oändligt mörker, och i den absoluta nollpunkten är jag äntligen fri från att någonsin behöva vara något igen.