Kapitel 10: Elden
I mig brinner en eld som ingen ser.
Det är ingen låga som värmer,
det är en som äter.
Den gnager på revbenen,
suger märgen ur benen,
torkar ut hjärtat tills det blir stoft.
Jag ler ibland.
Jag pratar.
Jag fungerar.
Men under huden äter elden vidare,
och varje dag faller en bit av mig i askan.

Kapitel 11: Askan
Det finns ingen låga kvar.
Bara rester.
Jag är inte en kropp med eld längre,
jag är en kropp fylld av grå aska.
Den blåser omkring i mig
och lämnar tomma hålrum där jag brukade vara.
Jag lever vidare,
men det är askan som går,
askan som andas.
Och snart finns det inget kvar att blåsa bort.