Jag födde ett hjärta,
men det slår mot mig nu.
Hon går genom huset som en storm jag inte orkar stänga fönstren för.
Orden studsar,
som iskalla stenar mot min hud.
Allt jag gör – fel.
Allt jag säger – fel.
Hon kräver världen i kontanter,
men kan inte lyfta en hand för att hålla ihop vår lilla ruin.
Jag ser hennes rygg mer än hennes ansikte.
Hon går när jag försöker tala,
och lämnar kvar tystnaden som ett hån mot mina försök.
Jag lovade mig själv att aldrig bli min mor,
aldrig skrika, aldrig slå,
aldrig låta bitterheten bli blodet i mina ådror.
Och jag har hållit det löftet.
Men ibland känns det som om världen hånler,
för trots allt —
börjar jag tycka illa om mitt liv.
Jag står kvar i dörröppningen,
hon försvinner in i natten,
och jag undrar när kärlek blev något man måste be om på sina bara knän.
När barnet jag älskade mest
blev någon som lärde mig att hata mig själv lite grann.