... den oro
som väcks inom
när det finns skäl till
att känna rädsla inför
att en älskad som står en nära
antingen ska ha råkat illa ut
på eget bevåg
eller
genom någon annans försorg ...

Ej heller tror jag
att det är fler som kan förstå
det lyckorus 
som en genomströmmar
när det visar sig
att den är helt oskadd
och att oron varit obefogad ...

Speciellt om man
redan mist en eller flera
på grund av
livets outgrundliga oförklarliga ...

Bortsett då 
från dem som liknande erfarenheter
redan fått smaka på ...

Just nu är jag bara tacksam
för att det som nyss förevarit
ej längre är ...

... och ber innerligt ödmjukt om
att Universums energibalanser
ger dem jag älskar, 
bryr mig om
och
tycker om
de allra bästa förutsättningar
och vid behov så ock alla chanser
till att inte råka illa ut 
oavsett om det beror på 
dem själva eller andras mindre goda beslut ...

Kvällen och nattens oro var befogat akut
men fick tack och lov ett lyckligt slut ...