Funderar stillsamt för mig själv
över hur det står till med världen …

Nyss fyllda 42 år
fylld av känslan
av att vilja få leva
upptäcka och uppleva allt
som livet har att bjuda på …

... i framtiden liksom igår …

Höstvindarna smeker, leker
och rufsar om i mitt hår …

Känner mig lite kulen och frusen
denna första riktiga höstkväll
i år och kanske också i mitt liv …

… Tittar sorgset upp mot stjärnhimlen
och torkar bort ännu en liten tår …

Sommarens vindar kämpar ännu …

... men alltmer uppgivet
för att få stanna kvar
ännu en stund …

Själv kämpar jag för
att hålla tillbaka livets höstvindar
ännu några år
och för att utan ångest
inför att inte vakna
våga sova en blund …

Men någon annan
har tagit över i mitt liv…

Någon annan, jag vet inte vem,
någon jag är beroende av
för att få möjlighet till
att få möta ännu en vår …

… och inte min grav…

Tänker att
det nog är förmätet av mig
att tro att jag skulle ha särskilda skäl
för att få hjälp med mina små besvär …

Besvär som någon annan tagit för givet
att någon annan ansvarig för är …

-’’Det är ju så många andra som har
haft samma eller liknande problem som dig … ‘’

Likväl jag känner
att det håller på att ta livet av mig …

Och allt jag vill är att få leva …

… att få finnas kvar …

… att få fortsätta att få vara världens bästa far …

Dödshjälp är förbjudet i vårt land,
 jag har hört …

Men om jag inte hittar någon annan
som kan hjälpa mig snart …

… så är det nog för mig helt och slutgiltigt kört …

Det är tyvärr alltför uppenbart …

Har vädjat, bönat och bett
någon ansvarig hjälpa mig
att få leva ännu några år …

Vill inte möta livets höst redan nu i mitt liv …

Det är ingen tröst
att heller ingen annan i min situation
någon hjälp får …

Vad har jag för alternativ?

För mig handlar det om mitt liv!

De säger att det är för många
olika typer av underliggande problem
när det gäller mig …

Det är ingenting som bara någon annan kan rätta till …

Det krävs någon som samordnar
och tar ett övergripande ansvar
för att jag ska få den hjälp
som kan få mig att åter må bra …

Tyvärr finns inte denne någon längre kvar …

… Och ingen minns ens längre
vem denne någon var …

Inte ens arbetsbeskrivningen finns längre kvar …

Smärtlindring i någon
tillfälligt lämplig temporär form
är vad jag kan få …

Lite psykofarmaka
för att dämpa ångest och oro, likaså …

Någon erbjuder mig hopp om att få
i alla fall en liten del av all den hjälp
som skulle ha kunnat ge mig möjlighet
till att få möta ännu en vår …

De erbjuder mig generöst möjligheten
att som tröst
få leva ännu några år
under den livets höst
vilken ej ens borde fått komma till mig
ännu på många, många långa år …

Min älskade lille son tittar ängsligt på mig
när vi min döende far hälsar på …

- ’’Snälla pappa,
lova att du inte också lämnar mig så … ‘’

Hans röst är fylld av innerlig kärlek
och förtröstansfullt förtroende
och tillit för mig …

Han vet inom sig
att jag inte någonsin
skulle lämna honom ensam kvar …

Känner inom mig hur svårt det är
att lugna honom med att säga
att jag självklart alltid
kommer finnas här för honom …

… Åtminstone tills han blir stor
och får egen familj och barn …

Och säkerligen ännu längre än så …

Snälla någon hjälp mig
att få möjlighet till
att åter få leva ännu några år …

Snälla någon hjälp mig
att få leva tills mina barn
åtminstone på egna ben kan stå …

Försöker le mot min son
för att inte visa all den ångest
som jag tårfyllt härbärgerar just nu
inom hela mig …

Lovar tyst mig själv
att vad som än händer
så ska jag fan i mig
kämpa allt vad jag kan
och en bra bit mer än så …

För jag tänker inte låta
någon annans frånvaro
och bristande initiativförmåga
få ta ifrån mig mitt liv
och släcka min livslåga …

På något sätt ska jag få
rätt och möjlighet
till ett fortsatt anständigt liv …

Förmätet eller ej …

… så ber jag ej längre
utan kräver att någon verkligen hjälper mig!

______________________________
publicerades här tidigare i augusti 2014.
Varför åter igen idag?
En påminnelse till mig själv om värdet
av att tro på sig själv och kämpa och inte ge upp.
Men så ock dessa efterrader om att mitt liv
inte längre befinner sig ens i närheten av det
som var då! Ge inte någonsin upp!