... och vägrar ge upp
för att få leva  tills dess
att jag ej längre kan
eller förmår välja 
om jag vill stanna eller gå ...

... Så finns det stunder
när även min envishet
rister i sina grunder ...

Stunder när jag 
intet mer önskar
än att kunna välja
att bara lämna allt
och få gå 
vidare bortom gränslandet
till nästa nivå ... 

Men det kommer ej
någonsin att bli så
att jag själv väljer 
att lämna allt och gå ...

Ty det är rätt  många
jag älskar, bryr mig och håller av
vilka behöver få ha mig kvar 
länge till 
innan de klarar av 
att låta mig gå
den dag de måste lägga mig i min grav ...

Och att det är så,
hjälper mig att stanna kvar
när min kärlek till livet i sig
inte riktigt är nog
för att hålla kvar mig ...

Det är en tröst 
men jämväl
att det är så ...

... skrämmer stundtals mig ...