Kylan nafsar i mina kinder och fingrar. Rotar sig in i mina lår och sprider sig vidare upp i min rygg och min kropp. Vet att vintern tänker komma snart, fast än är det höst och allt går i vackert brunt, gult, grönt och orange. Några blad klamrar sig kvar, andra släpper taget, blir till löv som lägger sig likt en prasslig filt på marken. Processen mot förmultnande vila har påbörjats. Sorgligt, som ett viskande farväl, men också som en stunds vila innan liv kommer tillbaka.
Som en universums kram av Godnatt innan vi får en ny gryning. Full av patetiska möjligheter. Eller utmaningar, som gör oss förvirrade, påverkade och ibland rädda. Gör oss vackra och fula i all vår brokighet, unika som de pusselbitar vi är, i det stora projekt som är vår existens. Allt faller på plats i sinom tid, om vi vågar ana en helhet. Ett pussel vi inte har någon förlaga till, men som kanske bildar ett mönster och mening om vi vågar tro. Släppa taget som de höstlöv vi är, och lita på knoppars sprängkraft om våren.