Scenuppsättning:

Det är natt.
En stel och hjälplös man ligger på en randig plastmatta i brunt och orange. Han är nästan helt utan styrka i de muskler som finns kvar i hans bleka gamla kropp. En toalettstol i hörnet, och bredvid står en rullstol med sin fläckiga dyna.

Hans hustru hukar bredvid, endast iklädd ett småblommigt polyesternattlinne. Hon är krum, uppgiven, snäll och lite envis. Hennes blodtryck är alldeles för högt.

Planen var att mannen efter avslutat toalettbesök, med hustruns hjälp, skulle placera sin kropp i rullstolen. Hustrun skulle köra honom till sängen följt av ännu en förflyttning av mannens kropp till sängen. Därefter; ytterligare ett par timmars sömn.

En bit bort, i ett annat rum, sover en liten eljest flicka i sjuårsåldern mellan nytvättade och manglade lakan. Hon är lite för smal och har blont, rakt hår. Det är helg och denna natt sover hon hos paret, som även är hennes mormor och morfar.

Mannen har successivt tvingats ersätta sin humor och värme med Morbus Parkinson. En obotlig sjukdom som gör att han har stora svårigheter att starta det första steget vid förflyttningar. Istället står han länge och trampar stelt på stället, och dessutom har han dålig balans. Hela planen går därför om intet när Parkinson trasslar ihop hans fötter. Han råkar sätta krokben på sig själv så att säga, och faller handlöst ned på golvet. Därifrån kan han inte komma upp.

Scen 1. Dialogen
Flickan sover när en duett av röster väcker henne..
Ett kommenderande: ”Lyft mig!”
Ett snyftande: ”Men. Jag orkar inte.”
Tjatande, utlämnat, hjälplöst: ”Men ta i då, jag måste upp.”
Gråtande: ”Jag kan inte, orkar inte. Du är för tung.”
Vresigt. Han är rädd nu: ”Lyft!! Jag kan ju inte ligga kvar här för alltid, du måste få upp mig för fan.”
Kvinnan tiger.

Scen 2. Mardrömmen
Flickans två vänner, hon har döpt dom till Ensam och Ångest, kryper ner i sängen på varsin sida om henne. De håller henne sällskap i mörkret en stund. Ingen vågar andas, än mindre titta, men tillsammans tvingas de lyssna på mannens gormande och kvinnans gråt.

Scen 3. Förflyttningen
Stora, starka män från brandkåren ansluter nu till scenen. Lyfter, som de räddande änglar de är, upp mannens kropp och placerar den i rullstolen. De kör resolut in ekipaget till mannens säng och placerar hans kropp i tryggheten. De klappar lite på hustruns axel och säger:
”Nu får ni försöka sova så gott.”

Scen 4. Vänner
Flickan somnar om. Vännerna Ensam och Ångest gör henne sällskap med sin aparta kärlek, håller ömt hennes händer. De tre skulle fortsätta vara vänner länge, länge.

Ridå.