Min ADHD och jag ska resa bort tillsammans över helgen. Vi umgås alltid, är nästan lite för bekanta med varandra. Ofta fungerar vi bra tillsammans, vi har lärt känna varandras egenheter genom åren. Men ibland tänker jag att vi behöver jobba lite mer med vår relation.
Jag har förberett mig inför själva packningsdagen ganska länge. Gjort flera olika listor med olika funktioner. Saker jag behöver hinna göra inför vår resa. Kläder jag behöver komma ihåg att tvätta, om jag behöver fylla på med några hygienprodukter eller om något annat ska förberedas. Delat in själva packlistan i olika grupper; necessär, kläder, saker jag vill ha med mig. Skor. Vad som ska packas som handbagage och en punkt som kort och gott kallas för ”övrigt”; den är trygg att ha med som en buffertpunkt om något inte har en självklar plats i de andra listorna.
När det är dags att starta själva packandet börjar jag med att flytta bort allt som kan råka ligga på sängen, jag lägger täcket alldeles slätt så jag får en bra yta med rejält med plats. Jag tar fram ungefär sju ombyten med kläder och analyserar vilka kläder som går att kombinera med vilka. Passar en tjock blå tröja verkligen till svarta byxor? Kan jag ha kjol till ett par sneakers eller blir det tråkigt? Men sneakers är skönt om jag ska gå mycket. Behöver jag en extra undertröja om det är kyligt, och får den isåfall plats under min gröna blus, eller blir det för trångt och obekvämt att ha på sig så mycket? Är en extra kofta bättre?
Samtidigt förstår en del av mig att detta är på tok för mycket kläder för en resa där jag ska sova borta i tre nätter. När jag kommit ungefär hit i min packning slår det mig plötsligt att det kanske kommer regna någon dag. Ska jag ta med mig en regnjacka för säkerhets skull? Jag kan lägga den i botten av väskan, för det regnar nog ändå inte. Men å andra sidan, om det regnar kan den ju inte ligga längst ner. Det blir lite opraktiskt. Och tänk om jag packar ner den och det regnar redan imorgon bitti? Många tankar flyger genom mitt huvud, och ADHD observerar och hejar på; tycker det är bra att jag försöker tänka på alla eventualiteter. Tror jag släpper funderingarna på kläder en stund, jag blir bara snurrig. Jag kan lösa detta problem lite senare.
Nu går jag runt med tandborsten i ena handen och en tom plastkasse i den andra, den kan vara bra att lägga skorna i. Samtidigt tar jag fram ungefär tio böcker ur bokhyllan som jag kanske vill ta med mig. Lägger alla böckerna i olika högar på golvet. Om jag vill läsa mycket, då räcker det ju inte bara en eller två. Men vilken genre? Hur ska jag veta idag vad jag vill läsa på lördag? Så jag sätter mig trött med min tandborste på golvet bland bokhögarna för att försöka komma på vad jag kan tänkas vilja läsa imorgon iallafall. Bläddrar i böckerna en stund, läser ett par rader här och där. Verkar denna bok verkligen bra? För mycket feelgood? Men orkar jag läsa en långsam bok med mycket substans på en resa? ADHD tar till orda nu och säger att det är dags att ta paus, för nu har jag tänkt så mycket på allt som måste lösas att energin börjar närma sig noll.
När jag äntligen tar mig upp från golvet, går tillbaka in i sovrummet och ser alla kläderna på sängen känner jag mig genast trött igen. Måste nog sätta igång någon glad musik så jag orkar med detta igen en stund. Jag letar rätt på en spellista som passar när man packar. Det tar en stund, eller två.
När jag möblerat om bland kläderna; lagt dem i helt nya högar och bytt ut de svarta byxorna mot ett par jeans, kompletterat med två sjalar och plockat bort två par strumpor, inser jag att detta kan komma att ta lite längre tid än jag tänkt. Hinner jag packa det sista imorgon bitti innan jag ska gå till bussen istället? Undrar när bussen går förresten och hur lång tid innan behöver jag vara på stationen? Jag tar fram min mobiltelefon och öppnar appen med busstidtabellen. Men hur dags var det som tåget skulle gå? Har jag laddat ner tågbiljetten förresten, för tänk om internet inte fungerar. Passar på att uppdatera mig om vad som hänt på alla sociala medier. Ser att någon kommenterat ett inlägg. Jag ska bara läsa det snabbt, och en kaffepaus är nog bra, då kommer allt bli enklare och tydligare. Förresten, hur ska jag komma ihåg att packa ner ladd-sladden till mobilen? Jag behöver ladda mobilen ikväll, så den kan inte packas ner redan idag. Borde jag kanske köpa fler ladd-sladdar? Det hade varit praktiskt att ha. Hinner jag det nu? ”Tänk inte ens tanken!” skriker min inre polis.
När jag druckit upp kaffet, scrollat klart bland alla inlägg, spelat ett meningslöst spel i en dryg timme och passat på att fila fötterna inser jag att nu måste jag verkligen sätta igång. Inget är packat och tiden har gått lite fortare än jag trodde. Nu börjar jag bli stressad!
Går ut i badrummet för att ta tag i projektet med necessären. Läser lite på min lista. Hittar mina reseförpackningar med schampo och tvål. Får tag på min hudlotion som minsann inte är i en storlek avsedd för resor. Hur ska jag få plats med den, hårspray, parfym, deodorant och rengöringslotion? Tänk om jag vill göra manikyr? Bäst att packa med nagelfil, nagellack och krämen för spruckna nagelband också. Jag har förvisso inte gjort manikyr på ett halvår, men det kanske blir mysigt på hotellet imorgon! Letar vidare i badrumsskåpet och får tag på tandkrämen. Den behöver jag ju både ikväll och imorgon bitti. Jag ställer den på handfatet så länge, så förstår jag nog att den också ska packas ner. Förresten, var är min tandborste? La jag den bland böckerna eller i en klädhög på sängen? Går på upptäcktsfärd i min lägenhet en stund. Får syn på mina törstiga krukväxter istället. Dom måste jag vattna innan jag reser. Vad sneda dom är, när vände jag dom senast egentligen? Fast ska man vända sina krukväxter ens? Läste någonstans att man inte alls ska det, att det gör mer skada än nytta. Fast då kommer de väl bli helt sneda och välta till slut? Och så många torra blad dom har. Jag får uppenbarligen energi till ett nytt projekt. ”Omvårdnad av hängiga krukväxter” står tydligen nu på min agenda. Blir så trött på mig själv! Varför gör jag såhär?
När jag står i köket med händerna fulla av torra blad och en tom vattenkanna tänker jag att det hade varit trevligt med en kaffetermos på tåget. Ser framför mig hur rutinerat och avslappnat det ser ut att ställa en termos på det lilla bordet framför mig. Dessutom är det både ekonomiskt och miljömedvetet. En färdig smörgås hade också varit bra. Den kan jag inte förbereda redan nu, då kommer den att hinna bli torr. Kanske lite senare. Imorgon blir det nog för stressigt. Skriver upp ”kaffe” och ”smörgås” på en egen liten lapp. Lägger till ”tandborste” och ”tandkräm” också. Fast om jag tar med mig en termos, då måste jag bära runt med den resten av resan. Så många beslut som behöver fattas. Nu är hjärnan totalt utmattad och det börjar visa sig i min kropp. Det kliar i fingrarna, skaver i mitt inre. Om jag istället skulle ta och slänga alla böckerna som ligger där på golvet och stirrar på mig?
Hur vet alla ”neurotypiska” personer hur allt ska lösas och organiseras? Frågar ADHD om det verkligen ska behöva vara såhär invecklat att packa. Får inget tydligt svar, men hör en annan röst inom mig viska att "Nej, andra klarar nog detta på en timme eller max två”. Suckar lite inombords och muttrar något om att "Just nu är du ganska jobbig, kära ADHD”.
Jag börjar vid detta laget känna mig extremt stressad och känner att irritationen inom mig börjar öka igen. Inga kläder ligger i väskan och böckerna är kvar på golvet. Inte ens necessären är klar. Förebrår mig själv en stund. Själva definitionen av att packa är väl just att lägga sakerna i en väska! Hur svårt kan det vara?Jag är verkligen dålig på detta. Jag hatar att packa, det vet jag ju om. Varför är jag då så dum att jag ens bokar en resa? Det är kanske lättare att bara stanna hemma? Jag är frustrerad och innerligt trött på min egen hjärna. Till och med att städa badrummet känns som ett enklare projekt än detta! Jag hör alla säga att det ju är så trevligt att resa. Så helvete heller! Det är stress, frustration och ångest. Jag hatar att inte ha kontroll, men hur får man kontroll över ett skenande flöde av tankar? Hur ska jag orka fånga alla bollar jag kastat rakt upp i luften, utan en tanke på hur jag ska kunna fånga dem när dom ramlar ner. Och varför kastar jag upp så många bollar samtidigt, kan jag aldrig lära mig?
När jag försöker förklara för vänner att det tar mig tre veckors planering och en hel dag att packa är det få som förstår.
”Det är väl bara att skriva en lista?”
”Jamen det är ju tråkigt att packa, det tycker jag med!”
”Men lägg lite kläder i en väska bara, det är väl inte så svårt?”
Det handlar absolut inte om att det är lite tråkigt. Jag har provat mängder av olika strategier. Långa listor. Korta listor. Inga listor. Förbereda allt i högar två veckor innan. Packa lite extra kläder. Packa lite färre kläder.
När jag äntligen förstod att min kompis heter ADHD började jag läsa på. Eller rättare sagt. Ju mer jag läste om hur jag är, desto mer förstod jag att det är ADHD min kompis heter. Det handlar om exekutiva funktioner: med ADHD har man lägre kapacitet att hålla flera saker i arbetsminnet samtidigt. Men hastigheten i hjärnan är ultra-super-mega-hög, och allt sker på fyra parallella spår i tre nivåer. Samtidigt. Tro sjutton att tankarna flyger åt höger och vänster. Landar på en diskbänk, i ett badrumsskåp, på ett golv, bakom soffan. Varje parameter jag tar in i mitt medvetande, gör att jag tappar en annan. Tankarna gör loopar som inte ens jag själv kan förstå. Jag fascineras dagligen när min egen hjärna serverar mig lösningar på funderingar jag inte ens visste att jag hade.
Jag andas som jag lärt mig; två sekunder in, sju sekunder ut; något med vagusstimulering. Jag förstår förnuftsmässigt att det ändå kommer gå bra. Det värsta som kan hända är att en krukväxt dör eller att jag råkar läsa ut min bok. Klockan är mycket. Jag kan sova en stund på tåget. Släng ner en bok bara och köp kaffe på stationen. Glömmer jag tandkrämen får jag köpa en ny. Det kommer inte stå på löpsedlarna imorgon: ”Kvinna oväntat avliden! Råkade packa ner en tröja för mycket i sitt bagage”.