CENTRIFUGAL OCH CENTRIPETAL
Om Gud är navet; och konsumtion, överflöd, makt och egoism är dess motpol. Finns då Jesus alldeles längst in mot navet? Och vi människor befinner oss på själva ekrarna på ett varierande avstånd: ibland lite närmre, ibland alldeles för långt ut i periferin. Vi har våra egna centrum där vi pendlar mellan det vi tror oss behöva och det sanna som är genuint och gudomligt vackert. När vår omvärld vill att vi konsumerar och vi mäter oss med yta för att tillfredsställa ett grundläggande behov; att höra till, vara en del av en ytligare gemenskap. Då är det lätt att fastna i fillers, fast fashion, bilar och resor.
Ju äldre, och förhoppningsvis klokare, jag blir desto mindre har jag behov av att tillhöra den senare kategorin. Jag vågar närma mig min sanna person och Gud. Jag blir mer och mer som den jag var som barn. Hon som inte passade in, gick sin egen väg och struntande i hur man skulle och borde vara.
Ju mer jag lyssnar in Gud, desto mer vågar jag vara den jag är skapad att vara. Desto tryggare känner jag mig, desto mer vågar jag känna efter vad som är sant, viktigt och jag. Den jag är skapt att vara. Det kräver mod att gå emot. Var det därför jag var den jag var när jag var liten, för att få detta mod? Alltid haft modet inom mig? För att nu våga gå min egen väg lite bättre och tryggare?

Ju mer jag släpper in Gud och Jesus i mitt liv, desto mindre har jag behov av andras bekräftelse och tillåtelse. Jag har mindre behov att ventilera mina tankar och beslut med mina vänner. Jag känner mig tryggare i mina beslut och står för dom mer rakryggad inför mig själv. Är då Gud en sanning? Ju mer kärlek och empati jag sänder ut, desto mer får jag tillbaka. Destro tryggare är jag i mig själv. Är det ett tecken i sig? En egen inre uppenbarelse? För vad är en uppenbarelse?

Ju mer jag inte letar efter Gud, desto mindre ser jag hans tecken på jorden. Ju mer jag håller utkik, desto fler ser jag. Det är en fråga om inställning. Vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt. ”Confirming bias” i dess sannaste form.

SYNCHRONICITY
Saker och ting kommer ens väg när man behöver dem, om man är öppen för att det kan hända.
Men vi vet inte alltid på förhand vad det är som kommer till oss och vad vi kan tänkas behöva det till.
Som med min dotters lägenhet hon råkade flytta in i, som var full av alla möjliga skadeinsekter. Mott och pälsängrar i överflöd. Som tvingade henne att flytta hem igen, det värsta vi båda kunde tänka oss där och då, och som senare visade sig vara exakt det hon behövde just då i sitt liv. För att orka hitta sig själv.
En skrivar-community jag hittade av en slump.
Ett möte med en okänd på ett café som ledde mig till denna poesi-sida helt oväntat, genom ett ovanligt möte en vanlig lördageftermiddag.
Min väns outtalade längtan om en gemenskap för de diskussioner vi förhoppningsvis kan ha i vår nyskapade diskussionsgrupp, som jag skapade helt på intuition.
Är det bara en slump? Eller en Högre Plan?
Let go!! Släpp taget!! Våga känna glädje och lyssna med hjärtat!

PUSSELBITAR
Jag ser att jag är blå, något brunt på ena kanten. Jag tror att jag är en bit vatten och det bruna måste vara en båt. Jag letar förtvivlat i högen av bitar. Mera vatten, med mera båt. En bit reling, kanske en krusning på vattenytan, var kan jag passa in? Letar och rafsar. Ett hus, ett träd, bort med alla dom bitarna, letar desperat. Vill hitta en bit jag kan passa ihop med, slippa ligga här själv på bordet. Alla andra hittar delar som passar in. Hör ihop. Vem är då jag? Lilla båt och lilla hav. Ser alla andra sakta bilda ett mönster, ett motiv framträder, börjar ta form. Några hus, en dunge med träd, en väg som leder vidare till en sjö. Är det där jag ska få plats? Nej, inget som känns bekant. Men om jag river bort en av mina uddar? Filar lite i min urgröpning så jag kan passa in? Blir den pusselbit jag tror jag vill vara för att bli del av ett större mönster. Nej, inget känns rimligt just nu.
Men tänk om jag letat på fel plats. Letat bland bitar av vatten. När det blå var en del av en himmel. Det bruna alls inte var någon båt utan en del av en träbro. Jag har försökt bli något annat än jag var ämnad att bli. Gud är den enda som har hela bilden klar och tydlig framför sig. Och det är inte bara för detta lilla pussel, han har bilden för hela vår värld, hela vår existens. Bortom tid och rum. Det behöver passa in i en större skapelse. Det som händer nu har en större betydelse för evigheten och det högre. Gud står utanför tiden och rummet. Allt händer samtidigt. Skapelsen var för honom en vecka, för oss flera miljoner år. Allt är samma, men bortom vårt förstånd. Våra sinnen är vår möjlighet och men också vår begränsning. Våga vara ödmjuka och förstå att vi omöjligt kan förstå.
Dunner - Kruger-effekten:
Ju mer jag förstår om mig själv och varför jag är den jag är, desto mer inser jag att det finns mer som påverkar mig än jag någonsin kan förstå. Jag förstår att jag inte förstår. Omöjligt kan förstå. Inte ens kan förstå.
Ju mer jag ser av Guds godhet desto mer inser jag att vi inte har en aning, för sanningen ligger utanför oss själva. Om jag tror mig förstå drabbas jag igen av högmod och självsäkerhet i saken. Och då faller gudomligheten platt tillbaka. Se storheten inatt vara liten.

Men paradoxen.
Om jag lär mig mer om Gud och kristendom; tror mig förstå mer och mer. Då kommer jag ju längre ifrån Gud, för högmod och att sätta sig själv på höga hästar, tro att jag har mer sanning än någon annan, det är ju att ta ett steg ifrån Gud.
Så för varje steg jag tar för att närma mig Gud behöver jag göra en paus, se min litenhet och lära mig en ny ödmjukhet inför det nya jag tror mig förstå.
Förstå - paus - inse att jag ändå inte förstår - bli ödmjuk - tillåta mig falla - söka vidare - förstå - paus - inse att jag inte förstår - och så om igen; bli ödmjuk.
Varje steg framåt och inåt mot kärnan och navet; kräver ibland två steg tillbaka.
Är det det många stora ledare missar? När religion övergår i fanatsim. När en person är övertygad att tro sig ha en sanning som är mer rätt än någon annans. När prestige och status blir en centripetalkraft som lockar mer än det som från början var ett ödmjukt sökande. En ny omvärld med en ny form av lockelser. Inte längre bilar, fasader. Utan en längtan om att få tillhöra Gud lite mera, att få känna sig lite närmare Gud än de andra gör, för se, jag är mer troende, mer offrande och mer ödmjuk än alla andra. Men genom anse mig själv vara mera ödmjuk blir jag med automatik då mindre ödmjuk? Mitt fokus kommer tillbaka till mitt ego, istället för att riktas ifrån mig, mot Gud och kärleken till mina medmänniskor.
Det handlar om mitt fokus, min avsikt. Att skala bort min avsikt för prestation och kvantitet. Att inte verka för att få ära och erkännande. Att behålla glädjen i varje handling.

Min hund är min varningsklocka.
Han förnimmer varje gång någon cell i min skapelse skiftar frekvens. När jag tappar bort mitt högre syfte. När prestation tar över och dödar glädje och närvaro. När min vilja att prestera förflyttar mitt fokus från ett Vi och vårt Team. När jag tar hans del av vår synergism för given. Tror att han ska ställa upp på min önskan om att leverera och bevisa. När jag låter mig svepas med av en centrifugalkraft mot prisrosetter och en domarbedöming. När vår Guds önskan är lycka, närvaro och relation. Vi kan välja att se dessa krafter i allt eller i inget.

Centrifugalkraften påverkar oss i allt. Dra med oss i allt som gynnar konsumtion och mätbarhet. Ju fler patienter vi ska leverera desto mindre hinner vi med individen. Ju fler skolbarn, desto mindre plats för det unika barnet och personlighet. Men längst där ute i periferin, där är det det mätbara och kvantitet som är enkelt att värdera, det som premieras och lyfts upp.
Hur värderar vi en famn som håller ihop en ung kvinna med panikångest som är rädd för att dö? En förälder som mist sitt barn? En blivande mamma som blir slagen av sin partner. Den närvaron och empatin är omätbar, går inte att omsätta varken i pengar eller producerade komponenter i The Toyota-way. Jag gör det inte för att kunna berätta om det på nästa middag, inte för att kunna lägga till det i mitt CV eller för att samla poäng i livets tävling; Den som hjälpte flest medmänniskor vinner en plats i himlen.
Jag gör det för att det är det rätta, det som är viktigt. Och det märkliga är, att ju naknare jag går in i dessa möten, ju mer ödmjuk och liten jag tillåter mig vara. Desto tryggare och varmare i min själ känner jag mig. Desto rikare upplever jag mig vara, i en rikedom bestående av det som är viktigt. För varje blick jag sänder ut, får jag tio leenden tillbaka.