Tre sekunder in, fyra sekunder ut, en sekunds uppehåll. Det går per automatik genom en osynlig process. Inte syre, inte koldioxid, utan en knappt förnimbar förskjutning av pH-nivån i hjärnstammen. Men det är inget jag överhuvudtaget tänker på där jag sitter med mitt svarta kaffe, vilar hakan i handen, tittar ut genom fönstret och ser dropparna bilda små slingande rännilar i nyanser av grått.
Mannen med hatten kupar en hand runt en cigg. Ryggen i vinden och stannar en sekund eller tre. Tar ett andetag, röken in och ut. Två snabba sekunder in, fyra klibbiga sekunder ut. Nu är det ingen förskjutning av pH som driver hans liv. Nu är det hårdvaluta. Koldioxid som stiger, syre som sjunker, en icke så finkalibrerad process. Men än fungerar nödsystemet. Han går tungt stretande vidare i regnet med parasiten hånleende i hans inre, en dag tar den över helt. En sorti i slem och andnöd efter år av tillfällig njutning och flykt. Röken river upp hosta och slem som vibrerar djupt där inne i hans lungor. Denna förbannade hosta. Man ska ju dö av nåt, brukar han säga till kärringen där hemma. Skratta lite drygt på ytan. Men djupt där inne, ångesten, vad har jag gjort, ungdomens odödlighet så förgänglig så skör. Ciggen till kaffet, i väntan, i stressen, efter sexet. Den bästa vän man kan ha, alltid där och tröstar genom ensamhet och ångest. Gläds genom fest och möten, samtal om kärlek, en bok, ett beslut. Kom till min mun lilla vän, jag rundar mina läppar runt dig och du tillfredsställer min kropp. Så lätt det är, eller var. Den falskaste av vänner, en parasit på hans kropp. Regnet och vinden ännu en dag, tacksam för hatten och en kopp kaffe i soffan med kärringen. Resten tar han senare, det hinner han nog.