Jag vill slå rimfrosten, änglarna
och alla dessa satans stjärnor
ur händerna på poeterna.
Det är så andefattigt
att tankarna får skoskav.
Håll era skrivarlabbar på täcket,
blinda apor kan skriva bättre.
Limma ihop er i en bunt,
försegla, frankera och skicka tillbaka
till meningslösheten

- sa du, och fingrade på något
av Foucault uppblandat med Hegel.

Däremot:

Inuti läkemedelsasken,
denna kemiska sarkofag,
är det mörkt och svalt,
där blistret glimmar till
som från ett ljus
någon tänt utanför (kanske var det Schopenhauer).
Men detta rums dimensioner
är så vaga och diskreta
att de saknar innehållsförteckning
över livets utgångsdatum.
Jag måste lära mig braille

- sa något bakom ruset.

På en snart bortglömd vårdavdelning,
i en annan del av stan,
ser jag allt som i miniatyr.
Jag lyfter taket av ett hus:
På en säng ligger en man med en kvinna
jag en gång kände.
Min märg brinner
som en fallen häst vid slaget Somme.
Nattens trummor är min larmknapp,
min enda utväg, mitt tvång.

Givakt! Vet hut! Sluta läsa nu
om du inte fattar,
att jag saknar det afghanska vita bruset,
det som skalade bort
allt allt allt nästan allt,
utom den varma känslan i bröstet.

Ni kan sluta dikta nu
om spruckna vaser, rena andetag
om annat skit, nonsens.
Ta av er era hexameter låtsasperuker,
detta är inga verser om runkande greker.

Och om jag kisar hårt
kan jag se Göta älv glittra.
Min trut är tung som en mistlur
men mest den bara gnolar.
En barnvagn rullar av sig själv
längs kajkanten,
måsar sjunger invirade i gummisnoddar.
En oförklarlig rörelse
med min enda fria hand
och hela kvarter skulle raseras,
trappor falla ned i mörkret,
men detta är ju inte Örgryte inte ens Odessa.

Det är TikTok.

Du vet, du vet så väl (Ja, Du!)
där framför skärmen,
att radera sökhistoriken
över drömstatistiken
är inget utsuddat
från det verkliga livet.

sa jag till mig själv - för full hals
utan min Lily Brik.

Och tänkte sedan:

En spårvagn är lätt att vända.
En karta enkel att radera.
Ett land utan framtid
är en istid i denna samtid,
där det inte går att skilja
människorna på gatan, Svensson, Ali, Gonzales
från dockornas pengahunger i skyltfönstret.

Jag vill dö med lika kylslagen blick
- sa testamentet,
snygga armar, ståfräs,
bortom livets kontinenter.
Bara så där, flyta iväg
bort, utom sikte
utan att bli helt förkrossad.
Skriv det här i min dödsannons, snälla far och mor.
Skicka mig en hälsning
från era knastersjuka gener.
De var aldrig sol och stål
likt Mishimas.

En våning upp, jag hör dem nu.
Det är illa.
Det är närapå seppuku.
Men det är detta samhälle
som slår dem, begraver dem

inifrån.

MEN TYST DÅ FÖR HELVETE!

Kirurger jobbar i natt
rapporterar TT från Thermopyle.
Klädda i skogens färger
försöker de lappa ihop
den väg jag lagt ut härifrån
utan att störa.
Men det är ett fåfängt försök:
Det går inte att rätta till
en vingklippt fågel
av narkos, jagad av kanyler,
ens i ett gatlopp.
Livet har inget facit
även med rätt doser Propofol.
Ingen efterlysning har ännu skett
av rymlingen från Alingsås.

Som igår:
Dina fingrar inflätade i mina.
Din blick fixerad
mot min bröstkorgs hårda ärr.
Det var också en slags sövning.
Du lät en sten somna.
Du väcktes av en främling.

Morgonen efter
bär jag mitt avföringsprov genom staden,
mitt kropps sigill,
mitt psykes träck och koagel.
Den har alla era namn
inristade i guldbrun fixering.
Allt ska bli nött, nedspolat
upplöst, skingrat, eroderat.
Du ser nog allt
meandervindlingarna på min tinning,
medan stålgirafferna betar på
därborta mot Hisingen.

Nu nakna i solen,
tvagade rena från diagnoser.
Du, ovanför mig, gränsle
hänger vi vajande på tork.
Det går en osynlig räls
likt ett dunkande spjut genom skelettet.
Jag kan se, ta på, känna den nu:
Den salt-söta smaken av la petite mort
vid tunnelns slut.
Den lilla döden och ett mildare liv.
Så måste det vara.
Så måste det få vara.

Där ordparet är Jag-Du (sa Buber).