Jag brukade vara världshaven
navet och saltet
de självlysande stenarna i dina händer.

Jag brukade vara de krökta kotorna
den porlande bäcken
som blev din bro in mot Hades

sockret som gömde sig under löven
tio ton stål
som lyfte din luftballong till väders

de dragna kedjorna
ryckandes genom öknen
som fixerade ditt tomma glas
runt vattenhålets anus.

Jag var något du kunde känna
ta på, pulla upp, suga av
något av kött och blod
som du kunde kladda ut på kartan

rasslande mental metallurgi.

Jag uppfostrade dina tankars barn
höll dom i händerna
vred märgen ur deras nerver
skruvade fast tummarna
mellan spleen och ideal.

Nu är jag något påtvingat
något sövande och dystert.

Jag skiter i
om jag använder för mycket balsami-vinäger
här ska det peppras
så att det känns in till cortex.

5 kg ingefära, ungefära
så att din strupe börjar glöda
wasabi på dina ögonlock
så du börjar gråta.

Kvasi-barn
- så förment!
Själv känner jag nada
när jag stoppar huvudet
i motorsågsmassakern.

Detta samhälle
ett mecka för trängselkåta.
Detta samhälle
en hägring av skrapor, kulisser
för att understryka impotensen
av välfärds"-intelligensen".

Bankerna håller oss inlåsta
bakom stängsel av bostadslån.
De tömmer oss på blod
för att ha någonstans att sova.

En norsk moguls plastansikte
tröstar oss i Skavlan.
Satan vad vi sitter bänkade
kölhalade
av samtidens bleka illuminationer.
Om vi har tur
kanske vi får bo
på stålhotellet
med utsikt över Göta älven.

Skiljelinjerna är nu
om vi gillar barn
eller om vi gillar hundar
när magra hundar
äter döda barn
efter att Donald missat en putt
på Mar-a-Lago.

Tidningarna hänger på
alltid högst upp:
"Börsen får glädjefnatt"
"Börsen sjönk som en sten"
Insider-bovarna gnuggar händerna
allra mest där i Vita huset.

Tidö ser och lär, bidar sin tid
skakar hand och kramas
ler i mjugg
spikar igen ännu en teater.
Snart är det val
upp till kamp, Kamrater!
Hamlet gråter i sina blöjor.

Men, för all del
arbetarklassen (finns inte längre)
driver in från förorterna
för att åse varor de ej kan köpa,
tar trad i stället
och masturberar på Åby-travet.

Varje rad är nödvändig
försök inte blinka.
Meta ser dig
även när du stuckit ut ögonen
och dumpat dem
i en Insta-äggsallad.

Att jag måste vara hyperbol ändå
när jag helst vill knapra havre
från äng och åkrar.
Den här dikten
står vid ett lodrätt stup
håller på att balla ur.

Jag är fullständigt utpumpad
av mätta munnar
som försöker pressa in
än mer nonsens
där även Jensen Huang
sitter och runkar.

Vi edgar oss själva
tills vi domnar.
Koncentration, om jag får be
du - där!
din lata scrollare.

Jag vill så gärna bo i en grotta
men hur ska jag då få iväg mina reels?
Det är som någon har snott ljuset
och ersatt det med konvulsioner.

Jag har ingen poesi kvar i kroppen
den har försvunnit
som när man spolar toaletten.
Livet är en korridor med stängda dörrar
jag försöker öppna en
där bakom: blott ettor och nollor.

Invånarna på Seychellerna
står i vattnet, vadar
vi ser bara huvudena.
Youtubers sitter i båtar och filmar
- fifty million views.

Någon får stryk i realtid
många likes
avstånden ökar
för varje klick du genererar.

Det är så kul med prompter
som befaller 12.500 människor
att falla ned för ett stup.
Det är sant!
Hände nyss i Kazakstan.

Jag ska försöka samla mig
samla på mig.
Jag äger inga aktier
men ett kartotek
över alla mina samlag.
Låt dina bröst
bli mina händers maracas (snälla).
Tacka fan för att det knullas runt
folk bedrar och ljuger.
Köttets lustar består
likaså själens ensamhet.
(Tack! Söderberg.)

Stålgirafferna ute vid varvet
betar på oförtrutet.
Du håller din AI-agent i handen
ni går ett varv
skiljs åt nere vid kajen.
Du lämnar över intellektet
återvänder till
dina pokemons och gnuggisar.

Det var inte alls
det här jag ville tala om.

Mitt ansikte är ännu rent
mina händer lena.
Jag kan ännu stryka en igelkott mothårs
utan att blinka.

Jag håller upp
den inre stämgaffeln
fångar upp ett par rader.
Här, varsågod
ett par udda toner.
I natt låtsas jag
att jag är Houdini.

Ok, det var kanske inte en sång
en lyckad melodi.
Men ett försök.
Så godnatt systrar, godnatt bröder
vi ses där orden betar fria.
De allt vi har
när vi nu munkavlar oss själva.

Allt ska havet äta
men inte riktigt än.